Predikningar Ingmar Svanteson

Timotheos och Titus var aposteln Paulus mest betrodda lärjung­ar. Paulus skriver till dem om "vår reli­gions sanning". I ett av bre­ven till Timo­theos talar han om "den sunda läran". I sitt brev till Titus skriver han om trons ”hopp om evigt liv”. Men han ger också anvisningar om den kyrkliga ordningen. Pau­lus uppmanar Titus att ”tillsätta äldste/presbyterer”, det vi idag kallar präster.

Då öppnades deras sinnen. Vår påve Franciskus har beslutat att denna söndag i fortsättningen skall firas som ”Guds ords söndag”. Han vill öppna våra öron så att vi hör vad vi firar varje söndag. Det apostoliska brev som sänts ut heter ”aperuit illis” (=han öppnade deras sinnen). Det är ett citat från Lukas 24:45 som berättar om hur Jesus efter sin uppståndelse förklarar skrifterna för sina lärjungar: ”Sedan öppnade han deras sinnen så att de kunde förstå skrifterna”.

​​​​​​​Jesus utvalde sina tolv apostlar, fröet till den apostoliska kyr­kan. Kyr­kan förblir apostolisk, bland annat ge­nom apost­lar­nas efterträdare, kyrkans biskopar. Varje katolik står i ge­menskap med en biskop. David lär oss, genom sitt sätt att bemöta Saul, hur vi skall förhålla oss till dem. David förföljdes av Saul. Han hade kunnat ta hans liv och bli kung i egen kraft, men vet att han inte får förgripa sig på Herrens smorde.

​​​​​​​"Saul har slagit sina tusen men David sina tio tusen." Så sjunger kvinnorna när segrarna tas emot. Men den andliga fienden frestar Saul med avundens gift. Han får honom att se "med onda ögon på David". Det verkar som en naturlag, men avundsjuka är en synd. Den började med Kain. Sauls son Jonatan var David mycket tillgiven. Det skulle växa till vänskap av ädlaste slag.

”Striden är Herrens.” Det låter som om vi kunde lägga händerna i knät, men är snarare tvärt­om. ”Med Gud kan vi göra mäktiga ting”, bad vi i morgonens ma­tu­tin. Det är först när vi tar denna sam­verkan på allvar som vi anar Herrens sätt att rädda oss. Det gäller bå­de Da­vids kamp mot Gol­jat och Jesu kamp mot förstockel­sen.

​​​​​​​”Hur länge tänker du sörja över Saul?” Samuel kunde inte låta bli att sörja över Saul. Med sitt förnuft insåg han att Saul hade ställt sig utan­för Guds planer, men han kunde inte låta bli att sörja över hans tragiska öde. Denna känsla förlamade honom. Han såg sig till­ba­ka. Många sätter sin hand till plogen, men ser sig tillbaka, styrda av vankelmodiga känslor. Visheten varnar de sörjande att sörja ”för länge”. Många fastnar i sor­gen över att livet inte blev som de tänkt och pla­ne­rat. Paulus, däremot, ”glöm­mer det som ligger bakom och sträcker sig mot det som ligger framför”.

​​​​​​​"Lydnad är bättre än offer." De monastiska fäderna hänvisar ofta till detta Samuels bistra svar till Saul. Det förutsätter att man förstår Samuels ord på ett andligt sätt. Amalekiterna, som på den historiska planet var Israels fiender, blir symboler för de andliga fienderna. Man kan inte behålla en viss synd, men ivrigt bekäm­pa de andra. ”Allt vatten rinner ut, också genom ett litet hål.”

Botemedlet inför våra ögon. Världen mår inte bra. Försöken att rädda henne är valhänta och splittrade. Det måste bli så om man inte vet vari världens avgörande sjukdom består. En läkare som slarvar med diagnosen är inte att lita på. I dagens evangelium får vi först en påminnelse om julens budskap. Johannes Döparen stiger in i vitt­nes­bå­set och sä­ger: ”Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde, att han är Guds Son.” Men när Döparen avlägger sitt vittnesbörd ställer han också en diagnos, han vittnar om vari världens sjukdom be­står.

​​​​​​​Vi firar vår domkyrkas invigning. Den symboliserar stiftets enhet omkring sin biskop. ”Där bis­kopen är, där är Kyr­kan". (Ignatios av Antio­kia)  Samtidigt inleds böneveckan för de kristnas enhet. Att då hänvisa till de katolska tecknen på enhet kan låta för­mä­tet. Men det är vårt ödmjuka och frimodiga vittnesbörd. Utmaningen har vi redan firat i människoblivandet. Gud bor i Marias barn.

​​​​​​​Folket vill ha en kung att styra dem, men deras motiv är grumliga. De vill vara som de andra folken. Ändå går Gud dem till mötes. Han låter smörja kungar, trots att han vet att de flesta skall svika och vara trolösa mot förbundet. Jesus botar den lame och förlåter honom hans synder. Den san­ne Konungen upprättar sitt rike. De skriftlärda tar anstöt och uppfattar det som hädelse. Endast Gud kan förlåta synder. Jesus förstår i sin ande vad de tänker. Liksom han ”ser” tron hos dem som bär fram den lame.