Predikningar

John Fischer och Thomas More blev båda martyrer i 1500-talets England för sin trohet mot påven som kyrkans överhuvud. De var inga ”påvefanatiker” utan humanister som sökte reforme­ra kyrkan. Men de motsatte sig Henrik VIII:s ogil­tiga äktenskap och vägrade att er­kän­na kungen som kyrkans överhuvud. De kom­pro­missa­de inte med sitt samvete. När vi hör förbudet att döma vår nästa kan det bli en blöt filt, som kväver kla­ra ord i moralfrågor, även om det råkar handla om en kung. Att förmana syn­da­ren hör till de kristna barmhärtighetsver­ken.

Gudsfruktan driver ut människofruktan. Tre gånger i detta korta evangelium upprepar Jesus samma maning: Var inte rädda! Det är ett tröstande budskap i en hotfull värld. Men det är inget alibi för naivitet. Hoten är verkliga och människan måste välja vem hon litar på. En svensk röst har sagt: ”Den rätt kan läsa sitt Fader vår, han rädes varken fan eller trollen”. Medan den som för­söker anpassa sig och va­ra vän med allt och alla blir till slut blir ensam och utan skydd. Gudsfruktan behövs. Det är den som driver ut människofruktan. Det är därför Jesus säger: Var inte rädda!

Denna minnesdag har sitt historiska ursprung i Fatima (Portu­gal) 1917, där Maria uppenbarade sig för tre barn, med upp­maning till bot, rosenkransbön och att världen skulle hel­gas åt hennes rena hjärta. Nu är minnesdagen förlagd till da­gen efter Jesu hjärtas dag. Ma­rias rena hjär­ta har sin källa i Sonens. Minnesdagen liknar högti­den den 8 december, Jung­­fru Marias utkorelse och full­komliga renhet, som firar hur Gud i Ma­ria bereder en värdig boning åt sin Son. Idag firar kyrkan hur Maria tar emot Guds utko­relse och nåd.

Guds kärlek har sin rot i hans vilja. Han älskar genom att han ”vill” människorna och deras bästa. Men det kan i våra öron låta distanserat och kyligt. Jesus älskade människorna genom sina ord och hand­lingar. Men gång på gång hör vi att också hans känslor var med som driv­kraft: medlidande, vrede, gråt, sorg… Bibeln samlar både vilja, tanke och känsla i ordet hjärta. Viljan att älska har färg, kraft, intensitet och värme. När kyrkan firar och tillber Jesu hjärta ser hon i hans mänskliga hjärta den gudomliga kärleken. Kristi gudom var oupplösligt för­enad med Jesus som människa.

Elia var den glödande profeten. Hans ord flammade som en fack­la, dömande, luttrande och renande. Vad skulle han säga idag? Men han fick lära sig att Gud också bod­de i den ”sak­ta susning­en”. Den vise Syrak säger att Elia skall ”mildra vreden in­nan den blossar upp och vända faderns hjärta till hans son”, ett ord som också möter hos pro­feten Ma­laki (4:6) och om Johannes Döpa­ren (Luk 1:17). Det är vad som sker i den bön som Jesus lär sina lärjungar.

Profeten Elia tas upp i himlen inför sin efterföljare Eli­shas ö­gon. Men dessförinnan ger han honom ett gene­röst er­bju­­dan­de: ”Be mig om vad jag skall göra för dig, innan jag blir tagen ifrån dig.” Elisha ber frimodigt om ”en dubbel arvslott av hans an­de”. Det var enligt Mose lag den lott som tillföll ”den först­födde”. Elias kraft överförs på hans efterföljare. När Eli­sha slår på vattnet med Elias mantel delar det sig och han kan gå över Jordan. Är detta inte en profetia om vad som ges åt apost­lar­na sedan de sett Jesus fara upp till himlen?

Kung Ahab och drottning Isébel har låtit stena Nabot. Profeten letar upp Ahab och förkunnar Guds fruktansvärda dom. Ahab säger: ”Har du slutligen fun­nit mig, du min fiende?” Vi kan känna igen det i samvetet som ingen kan fly ifrån. Men Ahab måste ha lyssnat. Han river sönder sina klä­der, klär sig i säcktyg, fastar och ödmjukar sig. Då hän­der det märkliga. När Gud möter öd­mjuk­heten drar han tillbaka sin dom. Det liknar det som hände med David, när pro­feten Natan påminde honom om vad han hade gjort.

​​​​​​​Berättelsen om Nabots vingård är obehaglig. Ahabs barnsliga reaktion. Isébels totala samvetslöshet. De an­sva­riga i Nabots stad, som arrangerar en skenrättegång. Vittnena som låter sig köpas. Vi tar avstånd och förfasar oss. Men reagerar också med obe­hag. Hur skulle vi handla i en liknande situation? Den som inte får som han själv önskar – reagerar jag med surhet och självömkan?

Verklig föda och verklig dryck. Coronaepidemin tvingar oss att tänka efter. Inte bara vilka åtgärder som bör vidtas för att skydda oss och de mest utsatta. Många önskar att det snart kan återgå till det normala igen. Men vad är det normala? Det är ju inte första gången människorna drabbas av epi­de­mier el­ler liknande farsoter. Och även om dödstalen i vårt land kunde ha varit lägre, och även om vi finner ett effektivt vaccin mot detta virus, så kommer alla ändå att dö av något, förr eller sena­re. Är det nor­­malt? Var­för får människan livet, om det ändå slutar i död?

Elia kastar sin mantel över Elisha. Han får Elias tillstånd att ta avsked från sina föräldrar men gör sig samtidigt av med det han levt på hittills, sina oxar och sina redskap. Sedan finns ingen åter­vändo. Elia säger: ”Du vet ju vad jag har gjort med dig.” Gesten har följt med i dopdräkten, i munkens kukulla, i ordensdräkten, i prästens mässhake. Elisha tillhör inte längre sig själv. Herren har blivit hans ”arv­slott och bägare”, hans ”öde”.