Kortpredikan 5 oktober 2021

Jona 3: 1-10; Ps 130; Luk 10: 38-42

Folket i det assyriska Nineve trodde på profeten Jonas budskap. De hade kun­nat avvisa det. Varför skulle de lyssna på en profet från Israels folk?

I stället lyste de ut en fasta och alla ropade till Gud med all makt, från kung­en till den lägste i folket. De lovade att vända om från sin ondska och sina övergrepp.

När Gud såg att de upphörde med sin ondska, avstod han från det onda han hade hotat med.

Kan människans omvändelse och fasta få Gud att ångra och än­d­ra sin rättvisa dom?

Här gäller det att höra rätt. Omvändelse och bot är inte bara mäns­k­­liga handlingar.

I Nineve är det Gud som tagit initiativet. Det är han som sänder profeten. När folket lyssnar och lyder i tro sker något mera än den mänskliga handlingen. 

Bot och bön är svar på Guds kallande och varnande ord. När män­­niskan svarar med trons lydnad fullbordas Guds ord och kär­leks­fulla plan.

Människan kan vägra att lyssna. Hon kan också lyssna och lyda.

Samma mönster ser vi i Betania. Maria hade förstått vem de fått som gäst, medan Marta ”tänkte på allt hon hade att ordna med”.

Men Marta måste ha hört Jesu ord till Maria och förstått, också hon. Den renhjärtade gästfriheten upptäcker att gästen är en gå­va, större än den största gästfrihet. 

Människan tar emot och samverkar, både i lyssnande, botgöring och gästfrihet.

På den väg vars mål är något vida därutöver, ”det som är bäst”, det högsta goda.

I varje eukaristi går vi både vägen och föregriper målet.

                                                                                                    pater Ingmar Svanteson