Kortpredikan 6 oktober 2021, S. Bruno, präst, eremit
Jona 4: 1-11; Ps 86: 3-6, 9-10; Luk 11: 1-4
Den helige Bruno (d. 1101) var eftersökt för olika kyrkliga uppdrag, men drogs till avskildhet och tystnad. Han blev upphov till Kartusianorden, en halveremitisk klosterorden. Under en kort tid före reformationen fanns ett kartusiankloster i Mariefred.
Bruno ville hellre leva än vara död. Jona, däremot, ville hellre vara död än leva. Han står inte ut med Herrens barmhärtighet mot det syndiga Nineve, trots att folket gör bot och bättring. Han vredgas när Gud först visar honom barmhärtighet med hjälp av en ricinbuske, men sedan prövar honom.
Jona personifierar de utvaldas särskilda frestelse. De bildade ser ner på de okunniga, de ordentliga irriteras över de slarviga, de renläriga föraktar heretikerna, de rättfärdiga dömer syndarna.
Det är lätt att avslöja den obarmhärtige Jona. Det är lätt att ta avstånd från andras dömande. Det är lätt att döma hycklarna. Men också det är att döma. Ur samma hjärta rinner både dömandet och fegheten att hålla fast vid sanning och rättfärdighet.
Jesus är omutlig: ”Döm inte!” Döm varken farisén eller syndaren! När Jesus själv dömer synden sker det med ett rent hjärta, av kärlek till syndaren. Benedikt ålägger sin abbot: ”Hata synden, älska syndaren!”
Det kan bara den som känner både Guds helighet och sitt eget hjärta, den som vet sig vara den lägste och ringaste av alla. Det lärde sig den helige Bruno i avskildheten inför Guds ansikte.
Jesus lär sina lärjungar att be: ”Förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.”
Det är en bön att steg för steg ta i besittning. Till dess vi ser både den egna fegheten att försvara Guds heliga bud och det egna dömandet av andra.
Kyrkan lägger bönen i vår mun alldeles intill det eukaristiska offret.
Till dess vi kan säga: Jag vill hellre leva än vara död.
pater Ingmar Svanteson
