Predikningar

”Den som har sett mig har sett Fadern.” Det är vad apostlarna hade gjort. De hade sett Jesu gärningar och hört hans ord. Nu förklarar Jesus att han inte hade talat eller utfört något ”eget”. Hans vilja och lust var att göra Faderns vilja. ”Fadern är i mig och utför sina gärningar. Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig.”

S. Athanasios är kronvittnet för tron på Kristi Gudom, att Gud bli­vit män­niska. Han tillbringade sjutton år i landsflykt för denna tro. Ordet inte bara visade sig som människa. Ordet antog vår kropp och blev människa. Om inte det hade skett hade människan inte kunnat förvand­las och gudomliggöras. Utan inkarnationen hade döden fått sista ordet.

”Den som tror på Sonen har evigt liv.” Det är bud­ska­pet i Johannesevangeliet. Oftast tänker vi det eviga livet som något futuralt, något på andra sidan döden. För den fjärde evangelisten börjar det eviga livet redan här och nu. De yttersta tingen, dom, död och liv, avgörs redan här, i mötet med evangeliet.

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häk­te. Dagen efter skall de förhöra dem. Under natten befrias de av en ängel och tidigt på morgonen fortsätter de att förkunna i temp­let, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Sta­den surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen”. Men det ofattbara händer. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

Jesus prisar sin Fader för att han dolt tillvarons hemlighet för de lärda och kloka, men uppenbarat det för dem som är som barn. Redan som barn fick Katarina insikt i denna hemlighet. Till för­skräckel­se för hennes föräldrar och för de lärda. Men hon var omut­lig i sin ”glö­d­an­de kärlek till Kristus och hans kyrka”.

Saliga de som inte har sett men ändå tror. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. Kristi uppståndelse bekräftar att han var den han hade sagt sig vara. Det fanns täck­ning för orden. Döden beseg­ra­des, männi­skans hopp om ett helt och evigt liv når sin upp­fyll­else. De räddhåga­de lär­jungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade upp­stått.” Deras frimo­di­ga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världs mäk­tiga vore obe­griplig om inte något avgörande hade ägt rum.

En påves förkunnelse. Samtidigt som vi firar denna mässa firas begravningsmässan för vår påve Franciskus i Rom. Vem var denna påve, den förste jesuiten på Petri stol, som tog namn efter Guds lille fattige, den helige Franciskus av Assisi? När han av en journa­list fick frågan vem han var svarade han: ”Jag är en syn­dare på vilken Herren har låtit sin blick falla”. Till fångarna i ett stort fängelse fortsatte han: ”Jag har inte något mera att erbjuda er, men jag vill dela med er av vad jag har och vad jag älskar. Det är Jesus Kristus, Fa-derns barmhärtighet”. När han den 13 mars 2013 som nyvald påve träd­de fram på balkong­en ut mot Petersplatsen bad han folket att be för ho­nom. Vi har under hans 12-åriga pontifikat ofta hört den bönen. Det har, tror jag, för många förändrat bilden av påvens ämbete.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som de­ras Herre hade fått vittna inför för inte så länge sedan. Med stöd av Skriften och med stor frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som nu blivit en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Orden låter anstötliga i moderna öron: ”Hos ingen annan finns fräls­ning­en”. Det är lätt att tona ner sådana ord eller förneka dem, inte minst idag.