”Ett tecken på att 1500-talets protestantiska protesterare hade fel"

2 Mack 12: 43-46; Ps 103; 2 Kor 4: 14 - 5:1; Joh 11: 32-45

På Alla själars dag påminns vi om att vi ska be för våra avlidna nära och kära, men också för mer distanserade bekanta, ja t o m för fiender. Något som hela Kyrkan gör i den Heliga Mässan varje dag. Och något vi erinrar oss och varandra genom att tända ljus på gravarna just runt denna högtid. I detta påminner vi också oss själva om vår egen död. För det enda vi säkert kan veta om våra liv, hur de än ser ut, och där vi verkligen är lika, trots alla olikheter, är att vi alla ska dö.

Men de döda försvinner inte ur existens. Deras själar, dvs personliga helhetsprinciper, ”person-ritningar” om man så vill, har bara lämnat tiden och rummet där vi just nu finns. Den som dör i vänskap med Jesus Kristus har hans egna ord på att han eller hon aldrig kommer att dö.

Med tron ser vi längre, förstår vi mer, än vad den naturliga kunskapen och erfarenheten visar oss. Nämligen att den som inte dör i avståndstagande från Kristus, dvs i vänskap men utan att fullt ut i tiden ha sonat alla konsekvenser av att Kristus inte fått uppfylla hela det egna livet, kommer att behöva erfara det tillstånd som Kyrkan kallar ”skärselden” och som Bibeln ger flera indikationer på, tydligt i dagens första läsning ur Andra Mackabéerboken.

I skärselden plockar Gud ihop alla utspridda bitar som var ett liv, och låter sin kärlek bränna bort allt det som inte återspeglat hans vilja i oss. När i denna process den fullständiga följden av de förlåtna synderna står helt klar för själen, följer en stor smärta. Själarna i skärselden utgör därför det vi känner som den ”Lidande Kyrkan” och befinner sig i en slutlig botgöring och omvändelse till Jesus Kristus.

När vi i den apostoliska trosbekännelsen bekänner vår tro på ”de heligas samfund”, bekänner vi i Kyrkan här i tiden, den ”Kämpande Kyrkan” eller ”Stridande Kyrkan", vår delaktighet i en gemenskap som genom våra böner och bönerna från helgonen i himlen, dvs den ”Segrande Kyrkan”, kan förmedla frukterna av Jesus Kristus seger över döden också till kända, nära och kära, och okända, själar i själselden. Därför ber vi för våra avlidna, så som Bibeln uppmanar oss att göra.

Lyktorna vid gravarna denna tid är nog ett tecken på att det katolska sättet att tänka om våra döda som i olika grad inkorporerade i det kristna livet genom bönens kitt, motsvarar en grundläggande mänsklig förståelse, tvärtemot uppfattningarna hos 1500-talets protestantiska protesterare. Och därför kan och bör vi också använda möjligheten till avlat som en gåva för att dela sonandet av synden och dess effekter. (För mer information om avlaten, se min text här på FB 1/11, katolska bön- och andaktsböcker som t ex ”Oremus” eller prata med en katolsk präst.)

Låt oss göra denna Alla själars dag till en bönedag för våra avlidna nära och kära och för alla som lämnat jordelivet i vänskap med Kristus och med förlåten men obearbetad synd, och därigenom medverka som små men viktiga länkar i den kedja som utgörs av Guds ständigt pågående arbete för frälsningen.

pater Thomas Idergard