årgång B

Kristi himmelsfärd är en glädjens högtid som får de troendes hjärtan att vid­ga sig. Kristus har fullgjort sitt dagsverke på jorden och återvänder till Fadern. Men han gör det inte utan oss. Han återvänder till Fadern med den mänskliga kropp som han har fått genom Maria. Med denna sin gudamänskliga kropp intar han platsen på Fa­derns högra sida. Därför är dagen en strålande högtid för människan. Också änglarna ser med förundran på detta.

En enkel och lättbegriplig uppmaning, ”låt oss älska varandra”, men motiveringen är mera förvånande. Johannes motiverar det inte med att det är ett bud, det gör han på andra stäl­len. Här säger han: ”ty kärleken kommer från Gud”. Den som älskar vrider på rätt kran och öppnar ett tillflöde. När männi­skan är vänlig, när hon visar tålamod och godhet, när hon behärskar sina sura, upprörda och bedrövade reaktioner.

Människan är en gåtfull varelse. Hon kan söka sanningen. Och borde rimligen också göra det. Det gåtfulla är att hon i stället ofta väljer det behagliga, på bekostnad av sanningen. Hon tycks rentav vilja låta sig luras, för att sanningen är så obehaglig. Stefanos hade i en predikan gått igenom folkets historia ända från Abraham, men han dolde inte de mörka inslagen i folkets historia, alla de gånger de avvisat sanningen och gjort motstånd mot den.

Kan vi människor förstå när Gud griper in? Kan vi följa processen? Kan den mätas och registreras? – Den moderna människan är fostrad att lita på vetenskap och experter. Hon mår förvisso väl av att inte utsätta sig för vad som helst. Vidskepelse är under hennes värdighet och svärmisk andlighet är inte att rekommendera. Ändå får det kritiska sinnet inte bli något som förminskar och stänger in henne. Människan är större.

Vi har firat de stora kristna högtiderna från advent till pingst. Därmed har vi firat hela Jesu liv och gärning. När han lämnade sina lärjungar lämnade han inte en skriven rad efter sig. Däremot lämnade en måltid i arv, den måltid som instiftades dagen före hans lidande. Den måltiden blev den kristna församlingens kännetecken, den heliga eukaristin. Den unga kyrkan förstod att eukaristin var fortsättningen, en slags förlängning, av hans närvaro på jorden.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn är vi döpta. I detta namn börjar och slutar varje mässa. I detta namn tecknar vi oss med korsets tecken. Den Heliga Treenigheten är mittpunkten i den kristna tron. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är källan till alla andra troshemligheter. Hela den frälsningshistoria vi firar med från Advent till Pingstdagen rinner fram ur denna källa. Treenigheten är inte bara källan, utan också det mål till vilket allting söker sig och dras.

Det strålande vädret ger oss livet tillbaka. Krafterna rinner till. Dystra och depressiva bekymmer smälter bort i solskenet. Allt väcks till liv. Inte som en följd av arbete och slit, utan som en gåva. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. En livgivare och hjälpare, mera värd än allt som människan kan förtjäna och åstadkomma. Allt flera frågar sig varför vi i den rikaste och friskaste av världar, kan vara så olyckliga, läser jag i en krönika.

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Tron på uppståndelsen behöver Anden för att inte stelna till en trossats. Vi ser det redan bland lärjungarna. De var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Vi ser dem samlade i ett hus i närheten av Jerusalem, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden.

Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”. Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.

Så säger bruden i Höga Visan om sig och sin älskade brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Kan livets mening uttryckas skönare? En ömsesidig kärlek, som samtidigt är vänskap. Kan det mänskliga livet nå högre? Brud och brudgum har gett sig åt varandra, utan att begära eller tränga sig på. Kärleken är samtidigt en vänskap som respekterar och ger den andre livsrum. Ändå är vänskapen glödande av en kärlek som både ger utan förbehåll och tar emot utan gräns.