Predikningar

Vad var det som fick Levi att stiga upp och följa Je­sus? Sannolikt var han van att hålla undan förakt­fulla ord om sig själv som tullindrivare. Han hade ju sålt sig till ockupationsmakten. An­d­ra kanske gra­tu­lerade honom för hans stora in­komster och be­hag­liga liv. Men det gav honom ingen glädje. Sna­rare förstärkte det självföraktet och dränerade honom på lusten att le­va.

Det är lätt att se de negativa sidorna i kyrkan. Någon har sagt att det är svårare att tro på Kyrkan än att tro på Kristus. Men Kyrkan är en gåva av Gud och föremål för vår tro. ”Vi tror på en enda, helig, katolsk och apostolisk kyrka.” – Det är vårt ödmju­ka men frimodiga vittnesbörd i böneveckan för de kristnas enhet.

”Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan.” Så länge det heter ”i dag” kan människan låta sitt hjärta bli hårt och förhärdat, låta sig ”förledas av synden” och börja vägen till trolöshet och avfall. Antonius gjorde motsatsen. Han lät sig drabbas av ett ord i evan­geliet. "Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga, och kom sedan och följ mig".

Hebreerbrevet har i sin inledning förkunnat Jesus som Guds Son. I dagens avsnitt sägs att han måste bli människa. Han ”måste i allt bli lik sina bröder” för att ”ta sig an dem”. Det är vad evangeliet berättar om. Han botar Simons svärmor som låg sjuk i feber. "Han botade många som led av olika sjukdomar och han drev ut många demoner."

”Mitt i församlingen skall jag sjunga ditt lov.” Från början är det ett citat från Psalm 22 som Jesus ber från kor­set. Hans lidandes rop kulminerar i lovsång. Det blir en profetia om hans upp­ståndelse och om Kyrkans lovsång. Hans lov­sång hörs ”mitt i församling­en/kyrkan”. Hans lov­sång blir Kyrkans lovsång, frukten av det framburna offret och av vår del­ak­tighet i hans lidande.

Hebreerbrevet, som vi skall följa fyra veckor under vardagarna, har inte främst karaktär av brev till en konkret församling. Det ger allmän trosundervisning och förmaning till kristna som hotas av troströtthet och risken för avfall. Författaren säger att vi lever i ”denna tidens slut”. Orsaken är att Gud har sagt sitt slutliga ord genom att tala till oss genom sin Son, genom vilken han har skapat världen, men ock­­så renat den. Sonen skall också ”ärva allting”.

För åtta dagar sedan, under själva julnatten, hörde vi ängelns budskap till herdarna. De förkunnade ”en stor glädje”. Tänk om den glädjen kunde bli gåvan för det nya året. Så att vi om ett år kan säga: 2019 blev året som präglades av ”stor glädje”. Ser vi oss omkring så finns det inte mycket som pekar i den riktningen. Många skulle säga att det går i motsatt riktning.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Liturgin tycks leka med tidsbegreppen. Hur kan tiden för Kristi födelse påverka Stefanos martyrium? Och båda händelserna dessutom vara närvarande i den liturgi vi firar idag? Kyrkan tror som hon ber. Hennes liturgiska bön påminner henne om att allting är sammanfattat i Kristus, som är densamme igår, idag och i all evighet. Det som hände i Kristi liv påverkar alla andra tider. Tydligast ser vi det hos martyrerna.