Predikningar

​​​​​​​"Det gick ut kraft från honom." Paulus förklarar hur det är möjligt. "I honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning." Johannes säger: ”Ordet blev kött och tog sin boning i honom”. Psaltaren sjunger: ”En gång har Gud talat”. Hela Guds fullhet i en enda människa, i ett enda ord.

​​​​​​​Kristus botar mannen med en förtvinad högerhand. Kristus är Guds ”högra hand”, som helar människan. Mannens högra hand repre­senterar människan i hennes svaghet resp. kraft. Den ”helade” människan ser vi i den glädje som lyser fram i Pauli brev. Paulus vittnar om honom som rymmer vishetens och kun­ska­pens alla skatter, men det står ännu under hoppets förtec­ken.

Den anstötliga vägen till frid. De flesta partier och organisationer, ibland också kyrkor och samfund, lägger ner stor mö­da på att göra sitt budskap attraktivt och lockande. Jesus tycks vara komplett ointresserad av sådant. Här tycks han snarast vilja skräm­ma bort de ”stora skaror” som följde honom.

​​​​​​​Enligt Mose lag var det tillåtet att rycka av ax och äta, när man passerade en annans åker. Men de skriftlärda såg det som ett arbete, och därmed fick det inte utföras på sabbaten. Av en barm­härtig lag hade blivit en obarmhärtig föreskrift. Jesus tillåter sina lärjungar att göra det, av barmhärtighet. De var helt enkelt hungriga. Men hans ord rymmer mera.

​​​​​​​Allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, allt är skapat ge­nom Kristus och i Kristus. Allting hålls samman i honom. Paulus summerar hela sin hisnande teologi. Det skedde inte i idéernas eller teologernas värld, utan genom "hans blod på korset". Därigenom stiftades fred och försonades allt, allt på jorden och allt i himlen.

​​​​​​​Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Han ber ständigt för den. Brevet skall berätta om de faror som hotar. Paulus påminner om att de har räddats ur mörkrets välde och förts in i ljuset, den älskade Sonens rike. För att insikten skall bestå måste den växa till, annars krymper den. ”Status quo” finns inte. Den som inte går framåt i ”kunskapen om Gud”, förlorar den kunskap han har. Tillväxten sker dels genom växande kun­skap, dels genom ”alla slags goda gärningar”. Det ena befrämjar och samverkar med det andra.

​​​​​​​Paulus tackar Gud för vad som hänt i Kolossai i Mindre Asien. Människorna där har fått del av tron på Kristus, de lever i kärleken och i hoppet. De har ”hört sanningens ord, evangeliet, som har nått fram till dem liksom det bär frukt och växer till i hela världen”. Det är inte vilken religion som helst, inte andlighet i största allmänhet. Längre fram i brevet skall aposteln tala om den gudomliga ”fullhet” som bor i Kristus och som skall ”försona allt”. Anspråken är enorma, ”sanningens ord…”. Vad bygger anspråken på?

​​​​​​​Gregorius ville egentligen inte bli påve. Helst ville han förbli munk. Men när han kallades ställde han sig till Kyrkans förfogande. Med Paulus kunde han säga: ”Jag är er tjänare för Jesu skull”. Gregorius ställer höga krav på sig själv och på alla herdar. De skall vara som väktar­na/spa­nar­na hos profeten Hesekiel, som skulle upp­täcka fienden i tid och varna för den. Därför måste de stå på ett "högt ställe", så att de kunde se.

​​​​​​​Under både söndags- och vardagsmässorna till kyr­koårets slut lyssnar vi till Lukas evangelium. Idag talar Jesus i sin hemstad Nasaret, i synago­gan. Lukas beskriver därmed programmatiskt villkoren för att lyssna till Guds och Jesu ord. Den första reaktionen var fascination över "de ljuvliga ord som utgick ur hans mun". Men reaktionen går snart över. De menar sig re­dan känna igen honom som "Josefs son". De tror sig redan ve­ta vem han är. De kräver tecken och bevis. De tar anstöt i stället för att lyssna och tro.

Den märkliga ödmjukheten. Hur blir människan lycklig? Hur når hon frid och glädje? Hur övervinner hon sina inre och yttre fiender? Hur når hon målet? Svaret på alla dessa frågor kan samlas i ett enda ord: ödmjukhet. Vi hörde det ur Jesu mun: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. För de första kristna var den öd­mjuke Kristus det sto­ra föredömet. De ville bli lika honom som själv hade sagt: ”Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta”. De hade förstått att öd­mjukhet ger lärjungen del av Jesu liv, att öd­mjuk­­het är vägen till liv.