Predikningar

Situationen är nästan komisk. Stora rådet har satt apostlarna i häkte för att dagen efter kunna förhöra dem. En ängel befriar dem och de fortsätter att förkunna i templet, medan överstepräs­ter­na inte begriper vad som hänt. Hela staden surrar av rykten. Långt senare sammanfattar Johannes vad det handlar om: ”Så äl­skade Gud världen.” Men det ofattbara fortsätter att hända. När denna kärlek förkun­nas ”då älskar människorna mörkret mer än ljuset”.

Lukas berättar hur de första kristna sålde allt de ägde, lade ner köpesumman vid apostlarnas fötter och ställde det till kyrkans för­fogande. Anselm av Canterbury (d. 1109) ställde hela sitt liv till Guds och Kyrkans förfogande, inte minst sin tankeförmåga. Mot sin vilja blev vald till abbot och senare till ärkebiskop av Canterbury. Han förundrades över det hans för­nuft visade honom, att Gud är ”det högsta av allt, så att vi inte kan tänka något högre”. Genom sin tanke fann han att Gud är ”liv och ljus, vishet och godhet, evig salighet och salig evighet, och att han är detta alltid och överallt”.

Ett levande hopp. I dessa tider kunde vi knappast ha fått ett mera passande budskap än det vi hörde i andra läsningen. ”I sin stora barmhärtighet har Gud fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” Redan orden väcker hopp och dof­tar av barmhärtighet. Denna söndag kallas ju också Barmhärtighetens söndag. Or­den återspeglar den urkristna glädjen över påsken och dopet. Vi hörde något av den glädjen i första läsningen, där det berättas hur de nydöpta hade allt gemensamt och dagligen bröt bröd med varandra i uppriktig glädje.

De äldste och skriftlärda kan inte förneka att ett märkligt tecken har skett genom apostlarna. De förvånas, men förbjuder dem att tala till någon i ”det nam­net”. De ”enkla och olärda” apostlarna svarar den prästerliga eliten: ”Tänk efter själva om det är rätt inför Gud att lyda er mer än honom”. Först en vädjan till eftertanke. ”Tänk efter själva”. Det finns något i varje människa som inser att sanning och rätt inte får stoppas med yttre makt. Det förnedrar människan och skadar hela samhällsgemenska­pen. Något i människan vet att hon bär på en inre värdighet, ett samvete som inte får kränkas.

Petrus och de andra apostlarna får tillfälle att vittna inför samma råd som hans Herre fick göra för inte så länge sedan. Med oerhörd frimodighet vittnar Petrus om stenen som förkas­ta­des, men som blev en hörnsten. Det är i hans namn, och bara i det, som män­niskan kan räd­das. Petri ord har en för många anstötlig exklusivitet. ”Hos ingen annan finns frälsningen.”

Folket skockas kring Petrus och Johannes, som ut­fört underver­ket med den lame mannen, men Petrus klargör vad som hänt. Det är in­te ”vår kraft eller fromhet som fick mannen att gå. Nej, Abra­hams, Isaks och Jakobs Gud har förhärligat sin tjänare Je­sus”. Hans ord blir skarpa och ändå hoppfulla: ”Vägvisaren till livet dö­dade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda”. Samtidigt hänvisar Petrus till den plan som finns i deras egna he­li­ga skrifter. ”Alla profeter har talat om dessa dagar.”

När Petrus och Johannes möter den lame mannen vid Sköna por­­ten fäster de sin blick på honom och säger: ”Se på oss!”  Deras blickar möts, de ser varandra. Det bereder väg för undret. Normalt gör inte ens Gud under med den människa som är frånvaran­de eller saknar hopp. De två lärjungarna på väg till Emmaus var sorgsna och bedrövade. De märkte inte vem som gick bredvid dem. De var förblindade och besvik­na över att det inte hade gått som de tänkt sig. ”Vi hoppades att han var den som skulle befria Israel.”

Lukas berättar om Petri pingstpredikan, hur hans ord träf­far lyssnarna i hjärtat. Johannes berättar om Marias möte med den Uppståndne. Hon är först blind, men Jesus till­ta­lar henne och hennes ögon öppnas. Petri ord träffar folket ”i hjärtat”. Han tilltalar folket. Han ta­lar om ”den­ne Jesus som ni har korsfäst”. Många av hans lyssnare var inte ens i Jerusalem när det hände.

Döden kunde inte behålla honom. I första läsningen möter vi ånyo Petrus, som vi har haft i focus denna påsk. Tids­mäs­sigt är vi dock framme vid den för­s­ta Pingstdagen. Pingstundret har skett och Petrus förklarar vad som hänt för de församlade judarna från världens alla hörn. Först hänvi­sar han till Joels profetia, men sedan är hans budskap detta: Kristus har uppstått från de dö­da! Det är det första och grundläggande budskapet i Apostlagärningarna. Apos­t­larna vitt­nar personligen om det, men här inför de församlade judarna måste det bekräftas med den heliga Skrift, annars kunde det lätt viftas bort.