Predikningar

Apollos var en bildad man från Alexandria, som kommit till de kris­t­na i Efesos. Han var ”väl insatt i skrifter­na”, men ”kände bara Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till grupper som förblivit Dö­pa­rens lärjungar. Han tas om hand av Priscilla och Aq­ui­la och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Vägen går hela tiden vidare. ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn”, säger Jesus. De har ännu bara anat hans storhet. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Uppgiften i första läsningen om ståthållaren Gallio i Achaia ger oss historisk kunskap om när Paulus uppehöll sig i Ko­rinth, år 51/52. Evangeliet är ingen saga. Det har gått in i tiden, in i vår historia. I evangeliet förvarnar Jesus lärjungarna om sin död. ”Ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig.” Han jämför det med när en kvinna föder sitt barn. Under de nio dagarna efter Himmelsfärden fram till Pingst ber Kyr­kan om Anden. Så att Kristi död och uppståndelse sker i hans Kyrka och i de troende. Så att Kyrkan och vi föds till det nya livet.

Visste ni inte att jag måste vara hos min fader? Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Förutsatt att människan ser. För många, också bland de troende, har det himmelska ljuset blivit en svagt flämtande låga. – Låt oss ta hjälp av apostelns förbön i andra läsningen. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”.

Paulus förkunnar evangeliet på areopagen i Athen, fyllt med alta­re och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten. Han knyter skickligt an till deras intresse för ”religiösa ting”. Till en bör­jan får han deras öra. De förstår att Gud inte bor i tem­pel byggda av människohand. En av deras egna skalder har sagt: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.”

Paulus och Silas har pryglats och kastats i fängelse, i dess inner­sta ut­rymme, med benen fastlåsta i stocken. Vid mid­natt ber de och sjunger lovsånger till Gud, medan de andra fångarna hör på. De kunde sin Psal­­ta­re. De fick ord att klaga men än mer att sjunga om Guds väldiga gärningar. Vad de sjunger om inträffar. Ett kraftigt jordskalv, dörrarna öpp­nas och bojorna faller av dem. Fångvaktaren kommer till tro och blir döpt med hela sin fa­milj. Han tvättar fångarnas sår efter piskrappen och låter du­ka ett bord i sin bostad i stor glädje.

​​​​​​​Kristi Himmels­färds dag år 1160. Enligt traditionen stannade Erik kvar i mässan tills den var slut, trots att han fått besked om att fienden när­ma­­­­de sig. Han hann inte ordna sina trupper och stu­pade i striden. Han visste att mässan handlade om Jesu lid­ande, offer och seger. De tro­en­de förstod att hans död var ett martyrium. Denna övertygelse kunde ingen makt rå på. Hans reliker förblev i Uppsala domkyrka över re­for­mationen. De respekteras och vördas än idag. Samma kamp pågår i alla Kristi kropps lemmar, särskilt i mot­gång­en.

Att upptäcka den gåva vi redan bär på. En ung pojke skulle lära sig cykla. Han upptäckte något märkligt. Han kunde det redan utan att han visste om det. Hans pappa hjälpte honom att upptäcka det. Han fick hjälp upp på cykeln och började trampa. Pappan gick bakom och höll i cykelns bakre del. När de fått upp farten fick han springa. Pojken var först tveksam och behövde stöd, men så småningom fick han upp farten och vågade trampa på. Då gick det ock­så lättare att hålla balansen. Utan att pojken märkte det släppte pappan taget om cykeln och pojken cyklade vidare på egen hand. Han kunde cykla. Pappan behövde bara loc­ka fram konsten. Pojken bar på en gåva utan att veta om det.

Paulus hör i en dröm: “Kom över till Makedonien och hjälp oss”. Paulus lyder och Kyrkan tar steget in i Europa. Hon går genom geografin och historien, hon integreras i och präglas av nya språk och kulturer. “De kristna skiljer sig varken till land, språk eller seder från andra människor”, läser vi i brevet till Diognetos från det första århundradet.

“Den helige Anden och vi har beslutat.” Med självklar auktoritet vågar “apostlarna och de äldste” i Jerusalem fatta ett bindande beslut och låta det gälla i alla församlingar. De hednakristna ställdes inte under kravet på omskärelse enligt Mose lag. Att beslutet också innehöll regler om mat och kött som offrats åt avgudar var sannolikt ett försök att bevara enheten mellan de hednakristna och de judekristna, för vilka dessa regler fortfarande spelade en stor roll.