Intressanta texter

Oförstörbarheten är ett knepigt ämne. De mänskliga kvarlevorna bevaras mer eller mindre oförstörda eller förmultnar. Flera olika faktorer spelar in. Det kan vara fråga om den omgivande fysiska miljön eller ovanligare tillfälligheter. Den heliga Margareta av Cortona ansågs en gång höra till de oförstörda. Senare visade det sig att hon mumifierats efter begravningen. Andra är inte så lätta att förklara.

Fastän Erasmus, katolskt, har mer rätt än Luther, protestantiskt, i diskussionen om den fria viljans existens, har Erasmus ”Om den fria viljan” översatts till svenska och getts ut på svenskt förlag med inledning av Anders Piltz vilket gett oss möjligheten att upptäcka viljans möjligheter och begränsningar. Boken har för katoliker i dag på ett sätt mer att säga om Luther än om Erasmus. Vi utgår från att Erasmus hade rätt men i så fall, varför hade Luther fel?

Vatikanens förre högste företrädare för Trosfrågorna upprätthåller den grundläggande undervisningen i en tid av växande förvirring om vad som är Kyrkans lära. Kardinalen ser en ”tilltagande fara” för att människor ska ”gå vilse på vägen till det eviga livet.” Kardinal Müller har utgivit ett tydligt ”trosmanifest” som i första hand riktar sig till kyrkoledarna i en uppmaning att leda folket till frälsningen i en tid då det ”råder allt större förvirring” om vad som är Kyrkans lära.

Är bönen en viktig aspekt av livet som kristen? Bönen är väsentlig i allt som är den kristnes liv, som för Jesus själv. lärjungarna som inte är förmer än Mästaren kallas på samma sätt att skriva in en tid där de stannar upp för att göra det han gjorde regelbundet men i frihet. Lärjungarna gör det också för att ”ett möte i vänskap, och i personlig kontakt med den vi vet visar oss stor kärlek, är en något helt nödvändigt”.

Vi har konstaterat att det är värdefullt att unga människor får kontakt med trovärdiga vittnen som lever i olika levnadsformer. Vi har emellertid ännu inte talat om de förebilder som den katolska tron till fulländning erbjuder som illustration till det fulla förverkligandet av det mänskliga och kvinnliga som målsättning. Dessa förebilder är Kristus och den saliga jungfrun Maria.

Det jag ser under resorna och mötena är att människan aldrig är densamma utifrån det hemland och modersmål som föregår hennes födelse eller existens. Men hon förblir alltid densamma i förhållande till den andre som är levande och verkar vara gränsen i det universum som är hennes eget. Mångfalden är konkret, stark och djup, men betyder inte att man kan hålla sig till ett något som är mest närliggande för allt som är oss likgiltigt. Inte heller till en inbillad jämvikt mellan riskerna och olyckorna.

Den Katolska kyrkan lär att uttryck för sexuell attraktion och sexuellt beteende som inte sammanfaller med sexualitetens naturliga syften är ”oordnade”, det vill säga saknar möjlighet att uppnå syftet med sexualiteten. Troskongregationen har påpekat (1986) att ”Även om en homosexuell persons särskilda böjelser inte är synd är det en mer eller mindre stark tendens till ett redan i sig moraliskt ont; alltså bör böjelsen i sig själv uppfattas som objektivt ”oordnad.”

Kvinnorna främjar på ett unikt och avgörande sätt den nya feminismen. Vilken är då den antropologiska grunden? I Mulieris dignitatem låter den helige fadern kvinnornas begåvning stå i relation till den mänskliga identitetsprincipen och den personalistiska normen: ”På detta sätt kan ett ensidig framåtskridande också leda till ett gradvist bortfall av en känslighet för människan, det vill säga det för människan väsentliga.

Man kan nog säga att intresset för rättvisans dygd numer är på tillbakagång, precis som intresset för försiktighetens dygd. Däremot kan man konstatera att hänsyn till rättvisa blivit ganska dominerande i moraliskt tänkande. Om man menar att laglydiga goda gärningar berättigar till en lön i himlen, kan man föreställa sig hela moralläran som ett rättvisesystem för förhållandet mellan Gud och människan.

För universum i sin oändlighet och mångfald, alla levande varelsers värld, är Gud antecknad som fader och ursprung (jfr Ef 3:14-16). Detta kan naturligtvis sägas på grundval av en analogi, med vars hjälp vi redan i början av Första Moseboken märker faderskapets och moderskapets realitet, och därmed också den mänskliga familjens.