Bloggar

Kan ditt goda besegra en annans ondska?

Det är ingen naiv inställning att tro det vara möjligt – om vi med det naiva menar det barnsliga eller oerfarna. Ett barn flyr det onda och skriker. I barnets perspektiv har den egna goda kraften inte betydelse av att kunna besegra eller vinna över det onda som sker det. Vi som vuxna väljer den väg Jesus lärt oss: vi ber för dem vi tror är onda, vi ber för våra fiender och vi vänder andra kinden till om vi blir slagna på vår känsliga sida. Men är det nödvändigtvis det onda i sig, det verkligt onda, vi bemöter så, eller gör vi som det naiva barnet, vi flyr undan?

Kravmärkt liv

Varför säger Kyrkan att det nya mänskliga livet, som är frukten av mannens och kvinnans kärlek i äktenskapets sakrament, skall vara respekterat från allra första början och förbli respekterat så länge det lever? Skälet för denna stränga, etiska attityd är att en ny mänsklig varelse har börjat sitt liv och att det har rätt att leva och att ingen har rätt att ingripa i det och skada det eller till slut döda det.

Kyrkans lära om den äktenskapliga etiken är alltid aktuell – inte minst i tider av förvirring och delade meningar

Under 2018 och 2019 talade jag om undervisningen i S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae i ett par församlingar och publicerade i Katolska utskottets för äktenskap och familj namn ett antal skrifter i det viktiga ämnet sexualiteten i äktenskapet och metoderna för barnbegränsning. 2018 var ju encyklikans jubileumsår – det 50: e.

Söndagsbetraktelse 5 januari 2020

Allting som är, är genom Jesus. Han är Ordet som Fadern talade, och fortfarande talar genom, allting i skapelsen bär Hans sigill. Detta eviga Ord är närvarande i allt Han har gjort; Han talar i allt, om än i tystnad. Han är inneboende i allt skapat och om vi öppnar vårt inre trosöga kan vi möta - inte nån avlägsen övermäktig kraft men - Jesus Kristus, sann Gud och sann Människa, Han som är Ordet, som allt blev till genom, och som förutan det, ingenting blev till av allt det som finns.

En ohållbar situation i en hållbar religion – en nyårsbetraktelse

Sedan fornkyrkans tid ingår det andliga livet i bön och studier och troheten till de moraliska normerna ett oupplösligt förbund. Ja, det måste vara så, men i realiteten stämmer det inte alltid. För många subjektivt tänkande uttolkare av vår religion kan man hålla isär begreppen och i undervisning av de troende satsa på tankar om en gradvis anslutning till de moraliska normerna. Med en uppfattning om den gradvisa anslutningen till katolsk lära säger till exempel gifta par att ”de är öppna för livet”, alltså för barn, i sitt äktenskapliga livsperspektiv, men att de själva bestämmer över den äktenskapliga aktens fruktsamhet varje gång makarna förenas sexuellt. ”Ja, vi vet vad Kyrkan säger, men är det för alltid?”

Varför måste vi fortfarande ha problem med Amoris Laetitia?

I sin encyklika Veritatis Splendor 1993, som skrevs för att motverka inflytandet från den moraliska relativismen, beklagar sig S:t Johannes Paulus II över hur långt spridningen av meningsskiljaktigheter i Kyrkans moralundervisning gått. Encyklikan blev en milstolpe. ”Det handlar inte längre om en begränsad och tillfällig opposition utan om ett allmänt och systematiskt ifrågasättande av traditionella moraliska principer, grundat på vissa antropologiska och etiska antaganden,” skrev påven. Oppositionella katoliker uttalar sig inte bara felaktigt om sanningen utan menar också att vi inte kan veta något om den objektiva sanningen, förklarar han.

Söndagsbetraktelse 29 december 2019

Vi fick bud om en stor glädje för hela jorden vid Jesu födelse, stora härskaror av änglar har just sjungit ”ära i höjden åt Gud och på jorden fred”…, då vi hör om Josef som måste skynda sig upp mitt i natten och fly dem som ville döda det lilla barnet! Josef gömde barnet tills faran var över, men trettio år senare skulle de ändå lyckas döda Honom, fortfarande rådde samma demoniska ilska och svartsjuka gentemot Jesus. Då var det Herodes som var rädd för det lilla Barnet; en rival till hans kungakrona. Vid Golgata var de religiösa ledarna rädda att den omstridde Mästaren var rival till deras maktvälde.

Söndagsbetraktelse 22 december 2019

Jungfrun Maria, kallad är att vara Moder. Kristi Moder. Hon bär på det lilla Barnet i nio månader, hon växer in i Honom, hör Honom, lär känna Honom, talar med Honom...älskar Honom. Hon begrundar denna mäktiga sak som hänt henne: en Herrens ringa tjänarinna i en liten by som ingen känner till. Ärkeänglar har besökt henne och bugat sig inför henne.

En av orsakerna till den psykiska ohälsan – den altruistiska hedonismen

Högsta möjliga njutning för alla inblandade, den altruistiska, kan för många förefalla mer rätt än den egoistiska högsta möjliga njutningen. Att eftersträva lika mycket njutning åt en annan eller andra som åt sig själv upphäver i den altruistiska hedonismen kardinaldygder som måttfullhet och återhållsamhet och rättfärdigar alla beteendens yttersta mening i ett falskt lyckobegrepp.

Utan Marias jungfruliga moderskap förstår vi inte Inkarnationen

I samband med julfirandet ville man i Rom under 600-talet hedra Guds Moder på årets första dag den 1 januari som då blev ”den första romerska mariadagen”, läser vi i inledningen till Maria Guds Moders högtid i Kyrkans breviarium. Om Jesus är Gud Faderns enfödde Son, som antagit mänsklig natur genom jungfrun Maria, hur skulle Hon då kunna vara annat är Guds Moder, frågade S:t Kyrillos av Alexandria (370 - 444)?