Bloggar

Anbefallning av livet i Guds händer är så viktig för Guds söner och döttrar att den avslutar varje dag med bön vid nattens inbrott. I Kompletoriet ber Kyrkan: ”Symeon tog honom i famnen och prisade Gud och sade: ’Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel’”.

Tankar på döden är vanligare och intensivare under olika åldrar i livet. Gud kallar oss att lämna livet på jorden under oförutsägbara omständigheter. Men Han har också uppenbarat det övernaturligas verklighet för oss i sitt Ord.

Vi firar nu Herrens frambärande i templet, i vanligt tal Kyndelsmässodagen, som egentligen är ett svårare begrepp efter som ”kyndel” syftar på det tända ljuset med en veke som kan slockna och behövas tändas om. Ljusen välsignas och bärs tända i procession in i kyrkorummet – templet. Det är ett tecken på att Herren själv kommer till sitt Tempel. Men traditionen har också en annan anknytning. Maria själv är det ljus som skall bära och föda det Sanna ljuset, Kristus, världens Ljus och ende Frälsare.

Att manifestera sitt engagemang och sin övertygelse på gator och torg i gemensam aktion tyder på någon form av misströstan vad gäller statens eller Kyrkans förmåga att ”göra skillnad”. I yttre offentliga manifestationer möter man människor vars åsikter man gärna delar. Man önskar en förändring.

Det liknar diskussionen om tron utan gärningarna som vi känner igen från den lutherska läran. Låt oss anta att vår broder eller syster verkligen älskar påsknattens firande av Kristi uppståndelse och förnyar sina doplöften. Vår broder bekänner tron. Men om vår broder inte tycker att den katolska religionens regler och moraliska normer är lika viktiga som glädjen att få bekänna tron, och redan här och nu delta i det himmelska livets jubel inför Gud, har man verkligen tron i sin helhet och sin ursprunglighet? Har man inte då förlorat något väsentligt av sitt medlemskap i Kristi kyrka?  Har man inte tappat bort trons insikt om själens odödlighet? Tror man egentligen att själen är skapad för evigheten och finns som en avbild av Gud?

Det är ingen naiv inställning att tro det vara möjligt – om vi med det naiva menar det barnsliga eller oerfarna. Ett barn flyr det onda och skriker. I barnets perspektiv har den egna goda kraften inte betydelse av att kunna besegra eller vinna över det onda som sker det. Vi som vuxna väljer den väg Jesus lärt oss: vi ber för dem vi tror är onda, vi ber för våra fiender och vi vänder andra kinden till om vi blir slagna på vår känsliga sida. Men är det nödvändigtvis det onda i sig, det verkligt onda, vi bemöter så, eller gör vi som det naiva barnet, vi flyr undan?

Varför säger Kyrkan att det nya mänskliga livet, som är frukten av mannens och kvinnans kärlek i äktenskapets sakrament, skall vara respekterat från allra första början och förbli respekterat så länge det lever? Skälet för denna stränga, etiska attityd är att en ny mänsklig varelse har börjat sitt liv och att det har rätt att leva och att ingen har rätt att ingripa i det och skada det eller till slut döda det.