När Gud kallar, går jag!
Tankar på döden är vanligare och intensivare under olika åldrar i livet. Gud kallar oss att lämna livet på jorden under oförutsägbara omständigheter. Men Han har också uppenbarat det övernaturligas verklighet för oss i sitt Ord.
När ögonblicket kommer måste vi vara beredda att omedelbart säga ”Jag kommer, Herre!” Det är ett ögonblick Gud har bestämt. För de anhöriga – eller för bröder och systrar i tron – kan det förefalla vara fel ögonblick. De är ju inte de som kallar, alltså är det alltid fel ögonblick för dem, men aldrig för Gud.
Under den första terminen i min nya lärartjänst i Jönköping körde en av eleverna ihjäl sig på sin moped strax efter Påsk. För alla utom för Gud var det fel tid och fel ögonblick. Prästen i församlingen sa till mig, ”Gud visste att det fanns ett sämre ögonblick senare i livet för den unge mannen i årskurs 9. Gud tänker på sitt barns eviga frälsning, alla anhöriga tänker på ett långt liv som en lycka. De tänker inte på att allvarlig synd skiljer oss från Gud efter döden, om vi inte haft viljan till sann omvändelse och bett om förlåtelse för synder. Dessa föräldrar och anhöriga borde med tacksamhet tänka på att deras älskade son och släkting mottagit konfirmationens sakrament under påsktiden!”
Än i dag går jag till den unge elevens grav ibland för att be för honom.
Tron säger mig, var inte orolig, var inte rädd! När Gud kallar, går jag. Jag vill inte att någon hindrar mig att möta Gud min Skapare och Frälsare. Jag vill inte att någon försöker förlänga mitt liv om det ändå är meningen att Gud kallar mig när det är bäst tid för mig. ”När Gud kallar, går jag”.
En gång kom jag till söndagsmässan i en annan församling. Bredvid mig i näst sista raden satt redan en man som var känd i den församlingen men som inte hörde till vår Kyrka. Vi väntade sida vid sida på att prästen skulle komma in till altaret och inleda mässan. Mannen och jag bläddrade i Cecilia för att hitta hymnerna att sjunga. Då märket jag att boken gled ur hans händer ner på golvet. Jag tittade på honom och frågade, ”Får jag ta upp den?”. Inget svar. Jag tog hans hand, jag frågade, ”Hur är det med er?” Inget svar. Jag satt stilla och lyssnade. Mannen hade dött med sin hand i min.
Prästen såg genast att allt inte var som vanligt i kyrkorummet. Strax var han vid mannens och min sida och vi båda insåg att Gud hade kallat mannen och att mannen hade gått Gud till mötes. Vi bad bönen, församlingen bad bönen, någon ringde och efter 10 minuter kom två ambulansmän med en bår.
På ett underbart uppmärksamt sätt tog de den döda kroppen, lade den på båren, tittade runt på alla och gick stilla och värdigt ut med den döde på båren. Prästen inledde mässan med några vackra stillsamma ord som passade in i det som skett.
Församlingen som kände mannen visste att han några gånger under året kom till den heliga mässan. Den här gången hade han kommit för att Gud kallade honom. Han kom till den heliga mässan för att ledas fram till Gud med änglarnas hjälp. Tänk om någon försökt skjuta upp detta möte med Gud genom att förlänga mannens liv med teknikens alla medel.
Den bästa hjälpen är prästens närvaro: han är Guds och människors tjänare när tiden har kommit att lämna detta liv och gå till det eviga livet där de heligas andar och änglarna väntar i lovsång till världens och himmelens Herre.
När Gud kallar, går jag!
diakon Göran Fäldt
