Bloggar

I Robert Hugh Bensons dystopiska roman från 1907, Lord of the World, nyutgiven på engelska 2017, men aldrig översatt till svenska, avslutar den kvinnliga huvudpersonen Mabel sitt liv genom att själv föra en dödande cocktail till sin mun och svälja den.

Människan är beroende av ett upplyst samvete för att fatta sina beslut och handla. Frågan i vår tid är emellertid hur man förstår samvetet. Historiskt sett har samvetet på något sätt alltid varit till hjälp att välja göra det goda, men det har också alltid förträngts och lett till att välja det onda. Det är en allmänmänsklig erfarenhet. I vår tid förefaller emellertid något nytt inträffat. Samvetet talar för känslan och inte för förnuftet. Kan det stämma? Vilken roll har känslorna?

Non committere – jag förbinder mig inte! Så här snart 55 år efter Andra Vatikankonciliets avslutande klarnar bilden av motståndet bland många biskopar, präster, teologer och lekmän till Kyrkans syn på äktenskapets teologi och dess normerande undervisning om regleringen av barnafödslarna i det oupplösliga, kristna äktenskapliga förbundet.

Sann auktoritet skapar trygghet. När tiden närmar sig för att Jesus först ska utlämnas, dömas orättvist, förödmjukas och dödas och sedan lämna sina älskade vänner och sin mor Maria för att ”gå till Fadern” som sänt Honom i världen, säger han till dem ”Ha ingen oro. Tro på Gud och tro på mig”.

”Om vi jämför denna position med den katolska tron förstår vi att hela Luthers tanke är ett utflöde av att ha övergivit den kyrkliga institutionen. Tron på en katolsk doktrin är en anslutning till Kyrkan som ett frälsningens medel”, säger Pierre Menant i intervjun om förhållande mellan institutionernas sammanhållande regler och de individuella ”rättigheterna”.

Finns det en specifikt kristen behandlingsform för olyckliga kriser i den äktenskapliga relationen? En terapi med rötter i de goda dygderna som varje döpt och konfirmerad människa får av Gud för att möta problem och övervinna dem? Ja, jag tror bestämt att en sådan terapi finns och att den bygger lika mycket på friheten som på förnuftet. Efter de många samtal jag har haft som gift man och som diakon under åren med ansökningar om ogiltighetsförklaring av ingångna katolska giltiga äktenskap, kan jag inte komma till någon annan slutsats än att en försoning alltid är möjlig om bara parterna är beredda på att ge sitt yttersta för att undvika en uppslitande separation med allt vad det innebär för paret självt och för deras barn, om de fått gåvan av barn.