Bloggar

Det är i år 54 år sedan S:t Paulus VI gav Kyrkan och alla människor av god vilja sin encyklika om moralen i äktenskapet. Den förklarar också den moraliskt korrekta möjligheten att av välgrundade skäl försöka undvika att få ett barn, eller ett barn till, i äktenskapet. Att barn och makarnas förening i ömsesidigt ansvar och trohet är inskrivet i lagen om äktenskapets förbund är huvudtemat i rundbrevet. Alla gifta par kommer av förnuftiga skäl alltid till slut att behöva ta ställning till antalet barn de vill ha i sitt äktenskap.

Utvecklingen ser likadan ut inom vården, polisen och universiteten. Har turen kommit till kyrkorna, till Katolska kyrkan? Problemen inom framför allt vården och polisen är den av byråkrater producerade mängden av strategier och styrdokument. Det går inte att komma ifrån dem. Man har målsättningar som i och för sig verkar rimliga men för att lyckas måste en konsensuskultur komma på plats först. Det går att i sammanträdesform instämma i att man bör eftersträva att fler kommer in i verksamheten och hjälper till att utöka den. Kan det gälla kyrkorna?  Fler aktiva! Hur?

Jag tror att man ska försöka tala om äktenskapet i Kyrkan som en historia snarare än som en samling katekeser. I äktenskapets historia möter vi Adam och Eva, Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob och Lea och Rakel, Sara och Tobias, Elisabet och Sakarias, Josef och Maria, och alla efter dem. Det är en lång historia utan slut.

När man talar om äktenskapsproblemet måste man börja med Adams och Evas förlorade oskuld. Våra urföräldrar straffades: ”Stor ska jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå och han skall råda över dig.” Till mannen sade han: ”Du som lyssnade till din hustru och åt av trädet jag förbjöd dig att äta av, förbannad skall marken vara för din skull.

När man säger att man älskar någonting särskilt mycket bygger man upp relationer med andra som älskar samma saker och man ingår i en form av gemenskap. Att älska tidiga mornar vid sjön eller skogen mitt på dagen eller promenaderna i rosarierna eller målningar av van Gogh handlar visserligen om en varm och positiv känsla, men det är inte kärlek. Kärlekens natur är omvandlande. Människan genomgår en inre förvandling. Det är också hennes gudomliga kallelse.

De unga paren anpassar sig till familjestödet, tiden efter före och efter förlossningen, barnbidraget, delad föräldraledighet och förskola. Ulla Waldenström menar att stödformerna i sig har orsakat krisen i barnafödandet (”Vänta med barn?”, Karolinska Institutet, 2008), som ett eko till Myrdals ”Kris i befolkningsfrågan” (1934). Hennes bok, ”Mår barnen bra i förskolan?” (Kiup, 2014) hävdar att förskolan är mer för föräldrarnas skull än för barnen.

Sigmund Freud (1856-1939) ansåg att människan i hela sin tillvaro var föremål för en maktkamp mellan den erotiska kärleken – Eros – och dragningen till döden – Thanatos. I sin bok från 1930 Das Unbehagen in der Kultur beskrev han denna kamp på ett sätt som många kände igen genom egna erfarenheter. Många kom förmodligen till samma slutsats som Freud att varken filosofin eller religionen hade någon bestående tröst att erbjuda nutidsmänniskan med sina existensiella problem.

En kommission bestående av kvinnor i samverkan med biskopskonferenserna i England och Wales har 2020 kunnat sammanställa tillgängliga fakta i syftet att förstå och förhoppningsvis medvetandegöra de gifta paren om de risker för våld som tycks vara inskrivna i människans natur. Det är ett arbete och en resursbank vi i de katolska stiftsorganen försöker använda oss av som en del i evangelisationsarbetet, som biskop Anders förnyat och stöder.

I de tider som nu är blir det så viktigt att visa sammanhållning och manifestera samhällets alla goda tillgångar. Den kristna böneveckan för enheten kan vara ett sådant sätt att komma varandra närmare och känna grannskapets välsignelser.