Diakon Göran Fäldt

Profeten Jesaja får tala i Herrens vår Guds namn och utlovar det tecken vi som kristna vittnar om genom vår tro och vårt liv: ”Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel, ’Gud med oss.’” Vi bär detta tecken inom oss som en skatt. När denna son med namnet Immanuel kommer i tiden har det troende judiska folket levt av tron och på löftet om denna Frälsare i omkring åtta hundra r. Det är den ungefärliga tiden mellan Jesajas tid och Jesu tid.

Två ord i läsningarna i dag på Johannes’ av Korset minnesdag passar in i budskapet om korsets väg till heligheten: Paulus vill inte presentera sig för de troende i Korint annat än som en lärjunge till den korsfäste Jesus Kristus. Evangelisten Lukas å sin sida återger Jesu egna ord om det sanna lärjungaskapet: ”Den som inte bär sitt kors och följer efter mig kan inte vara min lärjunge”.

Nu är vi i väntans tider, kära medkristna! ”Amen, kom, Herre Jesus,” är det sista ordet vi har i den Heliga Skrift, Uppenbarelseboken. Det är en bön av aposteln och evangelisten Johannes som av den Helige Ande upplysts om de yttersta tingen och om det som ska komma. För honom är allt annat i livet underordnat det budskap Anden uppenbarat.

Kära bröder och systrar, Tiderna har alltid varit fulla av allvarliga varningar, exempel på det hör vi idag både hos profeten Malaki, i brevet till församlingen i norra Grekland, Thessalonike, och i Lukas’ evangelium. På vilket sätt skulle de vara meningsfulla i vår tid nu och här? Tiderna och samhällena går alltid igenom olika faser och ser olika ut. Politisk oro, livsmedelsförsörjning och frihetliga frågor finns alltid men på olika sätt.

Kära bröder och systrar, Det är en sak att stå sörjande vid en välsignad grav på kyrkogården och be för en avliden mor, far, hustru, man, bror eller syster, barn eller nära vän, en annan sak att stå vid ett slagfält med stupade soldater, eller i en folksamling som gripits av panik och trampat ihjäl varandra. Vår tid har stor känslighet för döden som olycka, vi är medkännande och vill trösta, var än döden har drabbat människor, även dem vi inte har en relation till.