årgång C

De oskyldiga barnen i Betlehem firas som martyrer för Kristi skull, trots att de inte själva kunde be­känna tron. Tradi­tio­­nen är mycket gammal och utbredd i hela kyrkan. Kyrkan tror som hon ber. Ledd av Anden har hon förstått. Kris­ti offer sonar ”inte bara våra synder u­tan hela värl­­­dens”. Korsets vidun­derliga kraft, har för­trampat ondskans väl­de, redan i förväg.

”Han såg och trodde.” Den fjärde evangelisten berättar diskret om sin egen väg till tro. Det han såg, den tomma graven och de hoprullade bindlarna, blev tec­ken på att hans Herre hade uppstått. I den tron skall han sedan i sitt evangelium vittna om alla de ”tecken” han tidigare ha­de sett och hört. I en julprefation sjunger kyrkan: ”Ordet vart kött och tog sin bo­ning bland oss för att det nya ljuset, som strålar av din här­lighet, skulle skina klart för vår an­des öga”.

I går föddes Kristus till jorden, för att Stefanos idag skulle födas till himlen. Den glädje vi talade om i går, har tagit sin boning i diakonen Stefanos, den för­ste martyren. Kyr­kan har förstått det och därför firades tidigt Ste­fanos mar­tyrium som en frukt av Jesu födelse. Vi lever i martyrtider men glömmer det lätt, trots att antalet martyrer idag är större än någonsin tidigare i kyrkans historia. Det bekräftas av internationella undersök­ning­ar, men svenska medier rapporterar det ytterst knapphändigt. Kyrkor och heliga bilder skändas i stor omfattning. Ondskan utmanas av det kristna nam­net, som om den inte kan tåla var­ken sanningen eller kärleken.

Upptäcka och vårda julens glädje I midnattsmässan hörde vi Lukas berätta om den stora glädjen. Änglarna förkunnade den för de förskräckta herdarna. Lukas kollega bland evangelisterna, Johan­nes, talar om Ordet som lyser i mörkret och som inte har fått makt över detta ljus. Det gäller ock­­så glädjen. Johan­nes talar om ”nåd och åter nåd”. Vi kan lika gärna säga ’glädje och åter glädje’.