årgång B

Vi kristna kan känna oss lugna – Jesus ger ju oss sin frid. Det kan ju hända att vi någon gång ändå undrar: ska vi fortsätta och vara med Honom? När vi går med föräldrarna och familjen till kyrkan regelbundet så är det på ett sätt en vana. Men man kan undra, ska det alltid vara en vana? Kan man gå sin egen väg men ändå ha Jesus som nära vän och vara lugn? Jag vet alldeles säkert att de som går sin egen väg förlorar lugnet efter ett tag och blir oroliga i livet. De har ingen frid. De blir envisa i sin självsäkerhet – en tid är det nytt och spännande, man får nya vänner. Men så inser man att man inte längre har friden inom sig. Man är inte lugn men man är envis och vill övertyga sig om att man kan leva på det sättet. Men jag vet, för jag har sett det så många gånger bland mina vänner: det är en lång väg tillbaka till friden därför att man har slutat vara med Jesus. Han säger till oss i dag: ”Bli kvar i min kärlek” (Joh 15: 9).

Kära bröder och systrar! ”Kom till mig så skall jag ge er frid”, säger Jesus. ”Min frid ger jag er”, säger Han i varje mässa till oss sina lärjungar. Inte den frid som världen ger, utan Guds frid. Om vi tänker efter ett litet ögonblick undrar vi snart vad denna frid är för något. ”Frid vare med er”, säger han många gånger men utan att närmare förklara det. Och vi som hans efterföljare får i samma ögonblick ett uppdrag: ”Ge varandra ett tecken på försoning och frid”. Frid, men bara tecken på frid. Det är ändå betydelsefulla ord och det är alltid en betydelsefull handling att ge Jesu frid vidare till andra, framför allt våra egna bröder och systrar i Kyrkans gemenskap. Men vi undrar hela tiden: vad för slags frid är det Jesus ger?