Kära bröder och systrar, Idag får vi fira den andra söndagen i Påsken som den vita söndagen, eller Barmhärtighetens söndag. Där vi är och där vi lever, är det fortfarande Påsk och hela den här tiden påverkar oss på olika sätt. De två helgonen som vi tänker särskilt på, Thérèse av Jesusbarnet och Faustina Kowalska, har också firat påskoktaven som vi och lyssnat till Jesu ord till apostlarna. De dog unga och kände inte varandra och hade mycket olika livserfarenhet innan de gick i kloster. De gravar ur vilka de en dag ska uppstå ligger i Lisieux i norra Frankrike och i Krakow i Polen. Många troende besöker deras gravar och ber där om deras förböner.
Saliga de som inte har sett men ändå tror. Vi har firat påsk, festernas fest och högtidernas högtid. Kristi uppståndelse bekräftar att han var den han hade sagt sig vara. Det fanns täckning för orden. Döden besegrades, människans hopp om ett helt och evigt liv når sin uppfyllelse. De räddhågade lärjungarna förvandlas. Det är uppståndelsen de förkunnar och vittnar om. ”Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att Herren Jesus hade uppstått.” Deras frimodiga uppträdande inför sina egna ledare och sedan inför denna världs mäktiga vore obegriplig om inte något avgörande hade ägt rum.
Om du älskar och förlåter för Guds skull, inte din egen, kommer du att bli lycklig. Kära systrar och bröder i Kristus, Berättelsen om aposteln Tomas tvivel tolkas idag ofta väldigt begränsat. I en tidsanda där det har ansetts som bra att söka, men aldrig att finna något som man får visa andra, och att fråga, men aldrig att hitta ett svar som kan vara allmängiltigt, dvs gälla också andra, betraktas tvivel som ett självändamål: ”Tomas tvivlar – härligt, han är som vi!” Men när vi läser vidare i berättelsen hör vi Jesus tillrättavisning efter att ha gått Tomas till mötes, och förstår sedan att poängen inte är Tomas tvivel utan hans trosbekännelse; bekräftelsen på Jesus sanna identitet: ”Min Herre och min Gud.”
Påskens hemlighet – vår helighet, vårt nya liv, vår värdighet. ”Som nyfödda barn”, quasi modo geniti, sjöng vi i ingångsversen. I den tidiga kyrkan tänkte man då främst på de nydöpta, på dem som döpts under påsken. Hela veckan har vi i liturgin bett för de nydöpta och därmed påmints om det egna dopet. I dagens kollektbön bad vi om att ”allt djupare fatta påskens hemlighet”. Man kan också säga dopets hemlighet.