Predikan 2 Påsksöndagen 2025
Apg 5: 12-16; Ps 118: 2-4, 22-27; Upp 1: 9-11a, 12-13, 17-19; Joh 20: 19-31
Kära bröder och systrar, Idag får vi fira den andra söndagen i Påsken som den vita söndagen, eller Barmhärtighetens söndag. Där vi är och där vi lever, är det fortfarande Påsk och hela den här tiden påverkar oss på olika sätt. De två helgonen som vi tänker särskilt på, Thérèse av Jesusbarnet och Faustina Kowalska, har också firat påskoktaven som vi och lyssnat till Jesu ord till apostlarna. De dog unga och kände inte varandra och hade mycket olika livserfarenhet innan de gick i kloster. De gravar ur vilka de en dag ska uppstå ligger i Lisieux i norra Frankrike och i Krakow i Polen. Många troende besöker deras gravar och ber där om deras förböner.
De hade Kyrkan gemensamt och Kyrkan var den övernaturliga gemenskapen som förenade dem andligen. ”Evigt varar din nåd” säger psalmen idag, och ”Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten”.
På den grunden vilade deras tro. Det är den grund vi alla står på som tror och tackar Gud i våra dagliga böner. Gud är evig, hans kärlek och barmhärtighet är av evighet.
Dessa kvinnor är Uppståndelsens vittnen genom det enkla ordenslivet med enkla dagliga uppgifter mellan bönetimmarna. Thérèse är kyrkolärare och det finns tecken på att också den heliga Faustina skall kallas kyrkolärare. S:t Johannes Paulus II som helgonförklarade henne kallade henne vår tids ”stora apostel för den gudomliga ”barmhärtigheten”.
Katekesen säger om barmhärtigheten, ”Kärleken har glädje, frid och barmhärtighet som frukt” (KKK 1829). Frukt förutsätter plantering, skötsel och bevattning, pollinering och solvärme. Det är den biologiska frukten, den andliga frukten kräver nåden. Allt du behöver är min nåd, säger Paulus på ett ställe. Och han skriver, ”Brödet som vi bryter ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp?” (1 Kor 10:16). Utan hans kropp finns ingen barmhärtighet som heliggör människan.
Jesus är uppstånden från de döda och ger oss del av det eviga livet i Honom. Vad mer behöver vi för att leva i barmhärtigheten och dess välsignelser för alla omkring oss?
”Tacka Herren, ty Han är god”, sjunger vi idag, ”evigt varar hans nåd” (Ps 118:1). Är det inte en underbar uppgift vi har som kristna att leva denna nåd och vittna om Guds gränslösa kärlek? ”Män och kvinnor i stort antal kom till tro på Herren”, berättar Apostlagärningarna idag. Det hörde till Påskens stora frukter i världen. Kyrkans gemenskap i tro och kärlek var något nytt som skulle komma att ersätta det romerska kejsarriket. Nu måste vi ta på oss ansvaret att bygga vidare på en sann civilisation.
Kära medkristna, det är egentligen ingen skillnad på påsken under den första apostoliska tiden och vår Påsk, eftersom Guds nåd är evig och hans barmhärtighet också evig. Nu strömmar unga till kyrkorna igen som under den första tiden. Kyrkan upplever en ny vår och Gud skall utse en ny helig fader som påve i Kyrkan under den närmaste tiden. Då skall vi komma ihåg hur barmhärtigheten kom in i Kyrkan för att verka i hela skapelsen, ty Jesus sade, ”Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21). Sedan andades han på dem och sade: ”Tag emot helig ande. (21-22) Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna och om ni binder någon i hans synder så är han bunden” (20:23). Jesus visade dem sina händer och sin sida och han sände ut dem i världen med sin gudomliga barmhärtighet. ”Han andades på dem och sade ’Ta emot helig ande´” (22).
Kära bröder och systrar i den Uppståndne Jesus, vi har mött barmhärtigheten och vi har kallats att leva barmhärtigheten, som de två nunnorna, Thérèse och Faustina gjort.
De var som nunnor vigda till att vittna om allt som handlar om Jesus. Thérèse upptäckte sin kallelse, ”jag skall vara Kärleken i Kyrkan”, och Faustina sin kallelse, ”Jesus, jag litar på dig”.
Kära bröder och systrar, låt oss inte vara rädda för tidens utmaningar och låt oss inte formas av alla de mänskliga behovens krav på fel sätt. Vi skall leva som Påskens vittnen i världen så att allt fler lär känna Gud och Hans barmhärtiga kärlek. Jesus säger till Johannes i Uppenbarelseboken: ”Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död och se jag lever i evigheters evighet och jag har nycklarna till döden och dödsriket” (Upp 1:17b-18). Det var ju detta kyrkan undervisade om på Påskaftonen då Jesus steg ned i dödsriket för att befria de rättfärdiga som väntade på Frälsningen som Gud utlovat. Amen.
diakon Göran Fäldt
