Predikningar

Under de två senaste dagarna har vi hört evangelisten Mar­kus berätta om Je­su makt över både na­turens krafter och de­mo­niska makter. Idag hör vi om hans makt över sjukdom och död. Jesus uppväcker syna­gogföreståndaren Jairos dotter. Det är ett svar på hans enträgna bön. Jairos kastade sig ner för Jesu föt­ter. Ett stort steg för en syna­gogföreståndare. Kvinnan i evangeliet hade lidit av blödningar i tolv år. Lika många år som flic­kan har levt. Inga gyne­ko­loger hade kunnat hjälpa henne och det hade ”kostat henne allt hon ägde”. Hon ”hade hört vad som be­rät­tades om Jesus”. Det hon hört räckte för att tända trons låga i henne.

På sina vandringar passerar Jesus den judiska gränsen, in på hedniskt område. Markus beskriver en kuslig värld, represente­rad av en besatt man som har ohyggliga krafter. Han lever bland gravar, skriker och sar­gar sig själv. Hans namn, Legion, ”vi är många”, är symboliskt och syftar på hans många plågoandar. Att hans demoner skickas in i svinen förstärker ytterligare den orena atmosfären, eftersom svinen av judarna ansågs som ore­na. En bild av den värld som är bunden, plågad och sargad av mörk­rets andemakter.

Ovanlig gudstjänst. Det var en ovanlig gudstjänst den gången i Kafarnaums synagoga. Vi får inte höra vad Jesus predikade. Däremot får vi veta hur folket reagera­de. Markus berättar att folket överväldigades av Jesu under­visning, ”för han undervisade med makt och inte som deras skriftlärda”. Det var ingen torr akademisk före­läsning, men det bety­der inte att de kom till tro. Grundligare berättar han om något annat. En man i synagogan var besatt av en oren ande. Han börjar skrika: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret?” Man­­nen tycks veta vem Jesus är och reagerar häftigt. Jesu närvaro och för­kunnelse var tydligen ett hot för honom. ”Har du kommit för att ta död på oss?” Den arme man­nen tycks helt ha fångats i ondskans klor. Han vill inte bli befriad. Mannens ord kunde ha va­rit djävu­lens. Jesus har kommit för att förgöra ondskan.

”Mästare, bryr du dig inte om att vi går under?” De räddhågade lärjungarna fick ett överväldigande tec­ken. Om någon ”bryr sig” så är det den Mästare som är med dem i båten. Men han frågar: ”Har ni ännu ingen tro?” Abraham är trons fader. ”För sin tro fick han Guds vittnesbörd.” Hans tro gav honom förtröstan och mod att våga ”dra bort till ett land som skul­le bli hans, utan att veta vart han skulle komma”. Tron över­går i hopp. Hoppet i sin tur byg­ger på tron.

”Ge inte upp er frimodighet.” Hebreerbrevet påminner sina läsare hur det var ”förr”, när de nyss ha­de blivit ”upplysta”. Författaren syftar på dopet, som kallades ”upplys­ning”. Dopet sker i tro, som ger kunskap och klarsyn. I början kun­de de utstå mycket och hade sin glädje i det. De visste att de ägde ”nå­got bätt­­re”. Nu har tiden gått. Trons första entusiastiska skede är över. Det är lätt att glömma och fångas av trög­het och upp­givenhet.

”Ge akt på det ni hör”, säger Jesus. Thomas av Aquino är känd för sitt tänkande, men han gav akt på det han iakttog med alla si­na sinnen, också i naturen. I allt såg han tecken som pekade i en enda riktning. Thomas röst hörs fortfarande. ”Hela världen ekar av den”, som hans lärare Al­bertus Magnus förut­spåd­de. Hans tankereda uteslöt inte att han också älskade av hela sitt hjärta. Vi märker det i hans böner, inte minst inför al­ta­rets all­ra­heligaste sakrament.

Hebreerbrevet kallar ”lagen” en ”skugga av det goda som skall kom­ma”. Här gäller det särskilt vad lagen säger om djuroffer. Redan Psaltaren antyder att djuroffer inte var Guds egentliga önskan. De kunde kosta på och påminde israeliterna om att allt som lantbruket gav ytterst var gåvor av Gud. Med en slags gudomlig pedagogik pekar de vidare.