Predikningar Ingmar Svanteson

Vi har firat de stora kristna högtiderna från advent till pingst. Därmed har vi firat hela Jesu liv och gärning. När han lämnade sina lärjungar lämnade han inte en skriven rad efter sig. Däremot lämnade en måltid i arv, den måltid som instiftades dagen före hans lidande. Den måltiden blev den kristna församlingens kännetecken, den heliga eukaristin. Den unga kyrkan förstod att eukaristin var fortsättningen, en slags förlängning, av hans närvaro på jorden.

I Faderns och Sonens och den helige Andes namn är vi döpta. I detta namn börjar och slutar varje mässa. I detta namn tecknar vi oss med korsets tecken. Den Heliga Treenigheten är mittpunkten i den kristna tron. Det handlar om vem Gud är i sig själv. Det är källan till alla andra troshemligheter. Hela den frälsningshistoria vi firar med från Advent till Pingstdagen rinner fram ur denna källa. Treenigheten är inte bara källan, utan också det mål till vilket allting söker sig och dras.

Det strålande vädret ger oss livet tillbaka. Krafterna rinner till. Dystra och depressiva bekymmer smälter bort i solskenet. Allt väcks till liv. Inte som en följd av arbete och slit, utan som en gåva. Gud låter sin sol gå upp över både goda och onda. En livgivare och hjälpare, mera värd än allt som människan kan förtjäna och åstadkomma. Allt flera frågar sig varför vi i den rikaste och friskaste av världar, kan vara så olyckliga, läser jag i en krönika.

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Tron på uppståndelsen behöver Anden för att inte stelna till en trossats. Vi ser det redan bland lärjungarna. De var övertygade om att Kristus uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de börjar inte omedelbart predika. Något mera måste hända. Vi ser dem samlade i ett hus i närheten av Jerusalem, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden.

Kristi himmelsfärd är en glädjens och triumfens högtid. Kyrkan firar fullbordan av Kristi väg och verk. ”Han som har stigit ner är också den som steg upp över alla himlar för att uppfylla allting”. Därmed är högtiden också en triumfens fest för människan. ”Hela kyrkans kropp”, bad vi i kollektbönen,”är kallad till den härlighet dit hennes huvud och Herre har gått före”.

Så säger bruden i Höga Visan om sig och sin älskade brudgum: ”Min vän är min och jag är hans”. Kan livets mening uttryckas skönare? En ömsesidig kärlek, som samtidigt är vänskap. Kan det mänskliga livet nå högre? Brud och brudgum har gett sig åt varandra, utan att begära eller tränga sig på. Kärleken är samtidigt en vänskap som respekterar och ger den andre livsrum. Ändå är vänskapen glödande av en kärlek som både ger utan förbehåll och tar emot utan gräns.

Under adventstiden sägs det ibland att man inte ska ta ut glädjen i förskott. Men dagens liturgi tycks inte lyda den förmaningen. Så gott som alla texter talar om glädje. Kollektbönen talade om ”den glädje du bereder oss”. I första läsningen förkunnade profeten ett ”glädjens budskap för de ödmjuka.” I versen före evangeliet sjöng vi om ”ett glädjebud”. I episteln uppmanar oss aposteln att ”alltid vara glada”. Varför rymmer adventstiden så mycket glädje? Det är samma fråga som väcks när fastekapitlet i Benedikts regel visar sig tala mer om glädje än något annat kapitel i regeln. Vad är det för förväntansfull glädje som advents- och fastetiden vittnar om?

Under den gångna veckan har vi firat ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael. I svenska almanackan står det denna dag Den helige Mikaels dag. Men den 2 oktober är egentligen skyddsänglarnas dag. Även om dagens bibliska läsningar inte direkt handlar om änglar, så finns det ett ord som har likheter med änglarna – ordet tankar. Paulus talar om att våra ”tankar” skall ”få skydd i Jesus Kristus”.

Kristi Himmelsfärdsdag är en strålande högtid. God Jul och Glad påsk, säger vi. Idag kunde vi säga: Glad Himmelsfärd! Vi firar vårt slutliga mål, himlen, vårt egentliga hemland. Det är desto viktigare att fira, eftersom den samtida kulturen har avskärmat sig från detta hopp. Hoppet begränsas till det människan kan åstadkomma själv, här i tiden. Denna sekularisering har sipprat långt in bland de troende. Vad hoppas vi på när någon blir allvarligt sjuk? Det finns hopp, säger man kanske, men om vad?

De ord vi hört ur evangeliet har lyskraft och skönhet. ”Se på himlens fåglar… Se på ängens liljor. Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.” Orden väcker längtan. ”Gör er inga bekymmer för morgondagen.” Vem vill inte befrias från tärande bekymmer? De flesta, oberoende av tro, kan instämma i Jesu ord: ”Var dag har nog av sin egen plåga.” Också den sekulariserade svensken sjunger gärna ”Blott en dag ett ögonblick i sänder… Varje dags bekymmer vill han bära.”