Predikningar Ingmar Svanteson

​​​​​​​”Blev inte Abraham rättfärdig genom gärningar?” frågar Jakob re­toriskt. Paulus tycks mena något annat: ”Männi­skan blir rättfärdig på grund av tron, oberoende av laggärningar” (Rom 3:28). Men i grunden finns det ingen motsätt­ning mellan Paulus och Jakob. ”Tron utan gärningar är död,” säger Jakob. Samtidigt är den krist­nes gär­­ningar helt be­roende av tron. ”Tron samverkade med hans gär­ning­ar.”

​​​​​​​”Gör inte skillnad på människor”, säger aposteln Jakob - långt fö­re mo­der­na jämlikhetsideal. Uppmaningen strider inte mot att visa sär­skild respekt för de äld­re och för föräld­rar, för både kyrklig och världslig överhet. Vi bry­ter inte mot Jakobs uppmaning när vi uppfostrar de unga att res­pektera till ex­em­pel polis och lärare.

​​​​​​​Att bli frälst går inte på en gång. Hindren är flera och mannen som bo­ta­des från sin blind­­het be­höv­de flera behandlingar. Jesus ledde honom först ut ur byn, bort från tumult och pratande. Jakob skulle säga att botandet hindras när man talar i stället för att lyssna. ”Varje människa skall vara snar att höra, sen att tala.” Så länge man vredgas hör man inte alls. ”Den som inte kan tygla sin tunga lurar sig själv.”

​​​​​​​Aposteln påminner om några av trons ABC. Det är skillnad mellan fres­tel­se och prövning - även om det i bibeln uttrycks med sam­ma ord. Det är också skillnad mellan frestelse och synd. Gud frestar ingen. Frestelsen kommer från den onde och tänder män­niskans be­gär. Fäderna liknar begäret vid ett ”fnöske”. Att fres­tas är inte synd, men det blir synd när människan låter sig snär­jas av och bejakar frestelsen. När "begäret blivit havande fö­der det synd, och när synden är fullväxt föder den död".

​​​​​​​Under två veckor skall vi lyssna till Jakobs brev, sannolikt skrivet av Ja­kob den Yngre, urkyrkans ledare i Jerusalem. Brevet är en slags rund­­skri­velse till ”de tolv stammarna i förskingringen”, judekristna som sking­rats från Jerusalem. ”Skatta er lyckliga, när ni utsätts för prövningar.” Det kan låta som uppmaning till självplåge­ri, men den är rea­listisk och den ger hopp.

Om du vill kan du hålla buden. Det är vad den vise Syrak säger till oss: ”Om du vill kan du hålla buden”. Det är något an­nat än vad många säger idag när de syndat: ’Jag kunde inte stå e­mot; jag är så svag; det bara blev så’. Människan har lurats att se sig själv som ett hjälplöst offer för det arv hon fått, den miljö hon vuxit upp i och för om­ständig­­heter som hon inte råder över själv. Syrak håller inte med utan fortsätter: ”Du be­stämmer själv om du skall vara trogen”. Det gäller inga småsa­ker: ”Framför människan lig­ger livet och döden, och hon får det hon väljer”. Han förnekar inte att andra fakto­rer spelar in, men det tar inte bort män­ni­skans personliga frihet och ansvar. När människan vänjer sig vid att skylla ifrån sig förmins­kar hon sig själv och förne­kar sin mänskliga värdig­het och frihet.

Salomos avfall fick katastrofala följder. Riket splittrades. Jerobe­am blev kung för ”Israel”, de tio stammar som skildes från Judas och Benjamins stammar kring Jerusalem. Jerobeam måste förhindra att folket fortsatte att dra upp till temp­let i Jerusalem. Det kunde leda till att de också ville återvända till Judas kung. Han låter göra två kalvar av guld och ställer upp dem i Betel och Dan. Han konstruerar högtider som liknar dem som Gud instif­tat genom Mose. Han insätter också präster som liknar det levi­tis­ka prästa­dömet. ”Vem som hade lust” kunde bli präst.

​​​​​​​Under 800-talet missionerade Ansgar i Nor­den. Ungefär samtidigt mis­sionerade de två bröderna Kyrillos och Methodios i Bulgarien, Mä­h­ren och Kroatien. De ska­pade ett slaviskt skriftspråk och en slavisk liturgi. Då, som nu, rådde spänning mellan öst och väst. Bröder­na firade li­tur­gin på folkspråket och västliga biskopar op­po­nerade. Bröder­na vände sig till Rom och påven avgjor­de saken genom att lägga deras liturgi på altaret. Han be­kräftade enheten i mångfalden.

​​​​​​​Hur var det möjligt? Salomos liv slutar i förnedring. På gamla dagar lät han sig för­ledas till avfall. Han byggde altare åt avgudarna Kemos och Mo­lok. Bibeln kallar dem ”styggelser”. Salomo lät det ske på helig mark. Han bröt mot det första bu­det. Det ledde till splittring av det enade rike han fått i arv av David. Hur var det möjligt?

​​​​​​​Salomo beskrivs som en orientalisk sagokung, omgiven av prakt och lysande glans. Drottningen av Saba blir ”utom sig av förund­ran”. Det är en skugga av verkligheten, en profetia om den sanne Ko­nungen, vår Herre Jesus Kris­­tus.