Predikningar

Judinnan Edith Stein fördes ut i öknen för att Gud ville vin­na hennes hjärta. Hon blev syster Teresia Benedicta av Kor­set. Hennes namn anger hennes väg. Hon läste Teresa av Avila och kapitulerade för san­ning­en. Efter sitt dop och sin konversion var hon ofta i benediktin­klost­ret Beu­ron, därav "Be­nedic­ta", men blev karmelit med tillnamnet "av Kor­set".

Mose och Aron kritiseras av Herren, trots att de får vatten att strömma fram ur klippan. Var det för att Mose inte ”talade till klip­pan inför deras ögon”, som Herren hade befallt honom, men slog på den med staven? Förtvivlat vredesmod? Herren, som såg hans hjärta, säger: ”Ni trodde inte på mig och höll mig inte helig inför Israels barns ögon”. Det skulle bli Josua, inte Mose, som förde folket in i det utlovade landet.

"Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss." Så löd rapporten från dem som sänts i förväg för att bespeja det ut­lo­vade land som Israels barn skulle inta. En sådan rapport sänker inte bara stridsmoralen, den ifrå­gasätter också Guds löften. När de troende hör om den helighet de är kallade till och påminns om sin svaghet, när de hör om dygderna och känner av sina las­ter, är det lätt att tän­ka som spejarna: ”de är för starka för oss”.

”Medan han bad förvandlades hans ansikte.” Vi anar Jesu intima och person­liga förhållande till Fadern. Han ber och hans ansikte förvandlas. Vi ser inte bara ett ljus, utan ett ansik­te. I Gud finns inget opersonligt. Faderns ljus lyser i Sonens ansik­te. Jesus har tagit med sig tre av sina lärjungar upp på ber­get. De vittnar om vad de har sett och låter hela kyr­kan höra evangeliet.

Israels barn gråter och längtar tillbaka till Egyptens köttgrytor och grönsaker. Deras knotande smittar ock­så Mose, som blir ”misslynt” och klagar över att behöva vara både fader och moder och bära folket som ett spädbarn i sin famn. "Jag för­mår inte ensam bära hela detta folk, ty det blir mig för tungt.” Ofta är Gud omutlig med knotande, men den­na gång får Mose hjälp. Gud insätter sjuttio av Israels äldste för att hjälpa Mose att bära bördan.

Den sanna rikedomen. Många av Jesu liknelser är svåra att förstå, men knappast denna. Den rike bonden får god skörd och bygger större lador för att bli ännu rikare. Det behöver inte handla om lador i bokstavlig mening. Det kan han­d­­la om alla slags ägodelar. Det kan till oh med, om man lever i kloster och har frånsagt sig mycket, handla om småsa­ker, som betraktas som privata och som bevakas med stor nog­grannhet. Ägo­delarna får makt över ägaren. I extrema fall kan han bli som besatt.

Den sjunde dagen var sabbatsdag, dagen för vila och en påminnelse om att både människan och naturen var skapade av Gud. Människan är förvaltare, inte ägare. Det fyrtionionde året, efter sju gånger sju år, med året räknat som en vecka, ”sju årsveckor”, skulle också jorden få vila. Det femtionde året firades som ett jubelår. De som ådragit sig skuld och fått lämna sin egendom i betalning skall återfå sin arvsbesittning.

Judarnas högtider hade sitt ursprung i fester som herdar och åkerbrukare firade. De fylldes med nytt inne­håll när Gud befriat folket ur Egypten och in­gick förbund med dem. De största var pås­ken, veckohögtiden, som blev vår pingst, och löv­hyddohög­tiden på hösten. Detta i sin tur når sin fullbordan när kyrkan firar dem som Kristus-­ och helgonfester och kyrkans heliga år växer fram, det som präg­lat och för­skönat hela den omgivande kulturen.

Alfons Maria var en högt benådad predikant och biktfader, men fick mot slutet av sitt liv erfara sjukdom, inre skrupler, andlig torka och en rad mot­gångar. Han kallade det Guds ”mejsel” för att for­ma honom efter Guds vilja. Genom sina skrifter har han väglett otaliga biktfäder på den gyllene medel­vägen mellan rigorös stränghet och eftergiven slapphet.

Mose ansikte blev strålande när han talade med Gud. Paulus skall senare säga att strålglansen från Mose an­sikte var övergående bredvid den glans som strålar från Kristi ansikte. Cassianus säger att silver bleknar bredvid guld, guld bredvid ädel­stenar och ädelstenar bredvid den äkta pärlan. Mannen i liknelsen sålde allt vad han ägde för att komma i besitt­ning av pärlan.