Predikningar

Profeten ber morgonbön. Han låter sig väckas. ”Herren väcker var mor­gon mitt öra, han väcker det till att höra på lärjungesätt”. Det är den klokes ”förstlingsoffer”, det första han ger och gör var­je mor­gon, innan de egna tankarna slinker in, innan han utsätter sig för tid­ning­ar och annan påverkan. Det förs­ta han gör är att ”hö­ra på lärjung­ars vis”.

Petrus kan vi förstå. Övermodet kommer på fall, förr eller senare.  Många har egen bit­ter erfarenhet. Judas är betydligt svårare att förstå. Om vi ens vill det. Det kunde vara jag. ”En av er kommer att förråda mig.” Jesus ”skakades i sitt inner­sta”. Svek och förräderi hör till det värsta i den mänsk­liga his­to­rien. Också i den egna historien.

Kajafas är realpolitiker. Många har kommit till tro när Jesus upp­väckte Lasaros. Det kan leda till att de politiska villkoren hotas. En man, Je­sus, offras för folket. Ändamå­let får hel­ga medlen, även om priset är en människas liv. Moralteolo­giskt står läkarna i dagens kris inför samma dilemma när de måste välja vem som skall få del av begränsade resurser, trots att varje människa har en okränkbar värdighet. Ingen önskar det valet, men det görs redan, vid till exempel abort.

Profeten Jeremia är en av de tyd­ligaste förebil­derna till Je­sus. Profetens ord och var­ningar avvisas, men han framhärdar i sin kallelse. De hotar och anklagar honom, men får honom inte på fall. Herren är med honom ”som en väldig hjälte”. I dagens avsnitt ur Johannesevangeliet låter Jesus konfronta­tionen med judarnas repre­sentanter gå vida­re.

Genom tron är också vi Abrahams barn. Genom blodet tillhör vi olika folk och nationer, men genom tron tillhör vi Guds heliga folk och det för­bund som bör­jade med Abraham. Han fick löftet att bli ”fader till mång­a folk”. Det skulle vara ett ”e­vigt för­bund”. Folket skulle få ”landet” till ”evig besittning”. Det är inte ett geo­grafiskt land. Je­sus skall kalla det ”Guds rike”, vars förgård är den heli­ga Kyrkan.

​​​​​​​”Sanningen skall göra er fria.” Frihet står sedan länge högt i kurs, kanske står den högst på värde­ska­lan i vår kultur. Men vad är frihet? Friheten att välja är bara första steget, ty den som väljer fel för­lorar i samma ögonblick friheten. Den som till exempel väljer att låta begä­ren styra märker snart att det leder till slaveri, slaveri under det han valt.

​​​​​​​”När någon hade blivit biten av en orm, såg han upp på kopparor­men och blev så vid liv.” Vi hör om det som hände Israels folk när de knotar mot Herren och Mo­se på vandringen genom öknen. För det moderna sinnet uppfattas det som vid­ske­pelse. Sam­ti­digt åter­ger Skriften det som en profetia om vår tros centrum.

​​​​​​​”Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.” Hela påsken skymtar fram i Jesu ord. Jesus har inte kommit för att döma människan, utan för att rädda henne. Men den rädd­ningen vore ingenting värd om han upphävde lagen och rättvi­san. I stället skall han bära vår skuld i sin egen kropp upp på korsets trä och försona oss med Gud. Det befriande ordet till kvinnan är sagt som hade han redan uppstått från de döda.

Mitt i en orolig och plågad värld. Vi i klostret som får fira den heliga eukaristin är oförtjänt privilegierade. Men därmed ock­så ålagda en helig uppgift, att fira mässan ställföreträdande för dem som inte kan delta. I förrgår följde vi en syster till graven. En plats står tom. En grav är tillsluten. Idag hör vi hur Jesus med hög röst kallar Lasaros ur graven. Det låter som en annan värld, och Jesu röst hör för­vis­so till en annan värld, men hans röst ljuder in i den värld där vi känner igen oss. Evan­ge­­lis­ten Johan­nes berät­tar bå­de om förebrående frågor, om förtvivlad gråt och om nära vän­skap. Mitt i denna sörjan­de, oroliga och plågade värld ljuder Jesu Kristi röst.