Predikningar

Jesus har botat den lame mannen i Betesda, men hänvisar till att det är Fadern som verkar genom honom. ”Sonen kan inte göra nå­got av sig själv.” Detta blir en ännu större anstöt för judarna än att botandet sked­de på en sabbat. Jesus jämställde sig med Gud. De hade förstått Jesu anspråk rätt. Tragiken för dem som av­visar Jesu gudomliga anspråk är att just i det anstötliga lig­ger det största och hisnande evangeliet. ”Liksom Fadern uppväc­ker de dö­da och ger dem liv, så ger också Sonen liv åt vem han vill”.

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Källan till detta vatten är en person, en män­ni­ska ”fylld av nåd och san­ning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

En enda vers. Gud har talat ett ord. Ett enda. Det Ordet var i begynnelsen hos Gud innan allt blev till. Det Ordet blev människa och talade till männi­skor­na. Hans ord förmedlades till oss i den heliga Traditionen och samlades så småning­om också i den heliga Skrift som ju innehåller många böcker och ännu flera ord. Men bland de många orden finns det verser som i sin knapphet nästan är ett enda ord. En sådan kort vers hör vi i den bibelvers som kallats ”lilla bibeln”, Johannes 3:16, hela bibeln samlad i en enda vers: ”Så älskade Gud värl­den att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha e­vigt liv”. Ett koncentrat av hela den kristna tron.

Den ödmjuke tullindrivaren möter vi i Benedictus regel, på öd­mjuk­­he­tens tolfte steg. Det är den broder som gör tull­indri­varens ord till si­na: ”Her­re, jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Det han ”alltid” säger har blivit hans hjärtas ständiga bön. Med honom händer det något. Benedictus säger att han ”strax når den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan’”. Det märks inte i ”fromma” gester, men däri att ”det goda blir en vana och dygden en lust”. Vad är det som händer med honom?

”Den som är vis, han må ge akt på detta, den som är förståndig må besinna detta.” Profeten Hosea föregriper kärleksbudet, som uppmanar människan att älska Gud ”av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft”. Profeten hjälper oss genom att beskriva Guds kärlek, så att vi kan spegla oss i den. Han vill ”bevisa dem kär­­lek av hjärtat”. Denna kärlek liknar ”ett olivträd i fägring, och doft skall han sprida som Libanon”. Redan hans namn skall vara ”som Libanons vin”.

Mitt i fastetiden, mitt i bruset av röster, hör vi profeten Jeremia förmedla Herrens ord: ”Hör min röst, så vill jag vara er Gud, och ni skall va­­ra mitt folk.” Bistert konstaterar profeten: ”Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade ef­­ter sina egna rådslag.” De egna rådslagen leder inte till frihet, utan till fångenskap, ibland till ett inre kaos, som människan själv inte kan ta sig ur. Den som dövar sitt sam­vete gör våld på sig själv. Vem skall då ge henne liv?

”Akta dig väl, så att du inte glömmer vad dina ögon såg och inte låter det vika från ditt hjärta.” Mose manar folket att inte glömma vad de sett med sina egna ögon när Herren förde dem ut ur slaveriet i Egypten och sedan in­gick förbund med dem på Sinai. När de glömmer förlorar de också kraften att hålla ut i motgångar och lockas av de tomma avgudarna.

Vissa ord i den heliga Skrift har fått särskilt fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­rjas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa. När gå­vor­na burits fram ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”.