Predikningar

Den unga judekristna kyrkans steg in i hednavärlden var större än vad vi nog kan föreställa oss. Det är inte Paulus utan Petrus som tar det ste­get, och det sker efter ett direkt ingrip­ande av Gud själv. Anden faller ock­så över icke-judiska lyssnare till Guds ord. ”Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.” Jesus har redan förutsagt det, men då var det knappast begripligt. ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan.” Det Gud gör med sitt utvalda folk är avsett att nå ut och omfatta alla.

Herdens röst i coronatider. Många hade önskat att corona-krisen snart skulle vara över, men vår statsminister sade i förr­­­går att det kan ta lång tid. Var det ett dåligt budskap? Svaret är inte givet. Också en kris kan bli till välsig­nelse. Aposteln Paulus berät­tar hur han gör motgångar och svårigheter till redskap för rätt­färdigheten[1]. Inled­ningen till herdekapitlet i Johan­nes­evangeliet, da­gens evangelium, visar vä­gen. Innan kapitlet talar om den gode Her­­den, berättar det om en grind och varnar för tjuvar och rövare. Något “kärvt” bere­der väg för det goda. En kris kan leda till något gott, också när den blir längre än vi först öns­kat.

Apostlarna utför samma gärningar som Jesus gjorde. Pet­rus botar Ai­neas som var förlamad och han uppväcker Dorkas från de döda. Je­su kraft rinner vidare i den apostoliska kyrkan. Ibland som mirakler och syn­­liga tecken, men alltid i hen­nes ord och sakrament, som botar för­lam­ning och uppväcker ur andlig död. Jesu ord om eukaristin som hans kött och blod får också många av hans lär­jungar att dra sig tillbaka. ”Det är outhärdligt, det han säger”.

Frälsning på Damaskusvägen. Samtidigt firar vi Sankt Jo­sef ar­betaren. Bön och arbete. Benedictus helgar och upphöjer arbetet genom att in­fo­ga det i munkens dag­­liga rytm. Bönen hjäl­per munken att bli en bättre arbetare, och arbetet hjälper honom att bli en bättre bedjare. Arbetet har sin möda, och Benedictus tar hänsyn till brö­der­nas svagheter. Samtidigt vet han att sysslo­löshet är själens fiende.

Inte så sällan händer det att någon som kommit till tro, eller kon­ver­te­rat, ofta fylld av iver och entusiasm, efter en tid bara är borta. Andra håller ut en längre tid, men något avgörande fattas. Är det detta Jesus syftar på när han säger: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”? Vi kan inte ve­ta i det enskilda fallet, men frågan måste ställas. Människan kan inte bara ”bestämma sig” för att tro på Kristus och upp­tas i Kyr­kan. Tron är inte bara en viljeakt. Tron är främst ett verk av nå­den. Gud drar människan till sig genom sin Ande.

”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” Redan som barn fick Katarina en vision av detta ljus. Hon greps av intensiv läng­­tan efter det, och längtan bara växte. Hon kallar det hunger och törst. ”Ni måste vara törstiga för att hålla ut”. Som sin samtida, den heliga Birgitta, greps Katarina av ”glödan­de kärlek till Kristus och hans kyrka”. Hon lev­de i lyd­nad, inte ba­ra till Gud, utan också till sina föräldrar och sina över­ordnade i kyr­kan. Och dessutom till de fattiga och pestsmittade. Egenkärle­ken sattes på svält­kost sam­tidigt som den san­­na hungern och törsten växte.

Stefanos ord väcker ursinne hos dem som lyssnar till honom. – Är det så illa ställt med människan? Bär hon på ett motstånd mot sanningen? Varför avvisar hon dem som vittnar om sanningen? Är det denna människa som korsfäste Jesus och fortsätter att göra det? Är det så illa ställt med människan, som gärna tror att hon står på det go­das sida?

Stefanos var fylld av ande och kraft. När de inte kun­­de hävda sig mot ”visdomen och anden i det han sade”, skickade de fram fals­ka vittnen för att få honom fälld. Motståndet kom från de judar som sökt sig från diasporan tillbaka till Jerusalem och templet. De ville inte ha några förändringar. De ville behålla det som varit och som de nu återvänt till. De kände sig hotade av det nya som Stefanos vittnade om. Också de som varit med om brödundret och sedan söker upp Jesus i Kafarnaum söker det begränsa­de, bröd som mättar. Jesus kallar det ”förgänglig” fö­da.

”Brann inte våra hjärtan när han utlade skrifterna för oss?” Låt oss förena oss med de två lärjungarna på väg till Emmaus, som om det vore förs­ta gången vi följde dem. Det som hände då kan hända nu. De var på väg bort från Jerusalem och talade med varandra om det som hänt där under påsken. De får säll­skap av Jesus, men deras ögon är förblindade av sorg och bedrövelse. Den anony­me medvandraren frågar vad de talar om. Han spelar till och med okunnig om vad som hänt och de förun­drar sig. Som en skicklig terapeut får han dem att öppna sina hjärtan. De berättar om ”den­ne Jesus från Na­saret, mäktig i ord och gär­ning in­för Gud och hela folket”. Hur han blev utlämnad av de­ras egna överste­präs­ter och råds­herrar, dömd till döden och korsfäst, ”medan vi hoppades att han var den som skulle befria Israel”. Nu är de dessutom uppskakade, eftersom det har gått tre dagar och det hörs rykten om att han skall ha uppstått från de döda.