”Himmel och helvete existerar och Jesus erbjuder oss att följa till himlen - vi väljer fritt om vi vill"

Jes 66: 18-21; Ps 117; Heb 12: 5-7, 11-13; Luk 13: 22-30

Den Helige Augustinus sade en gång i en predikan: ”Så ofta vi måste utstå […] svårigheter är dessa på samma gång […] tillrättavisningar för oss. Inte heller den heliga Skrift lovar oss frid, trygghet och ro, och evangeliet förtiger inte svårigheter”.

Grunden för denna insikt kan vi finna i dagens läsningar. Och om vi inte tycker att det låter särskilt muntert att livet, när det i sig självt inte är enkelt kan bli ännu svårare med tro, tröstas vi av påminnelsen om målet. Andra läsningen ur Hebréerbrevet påpekade ju: ”Det är för att fostras ni får lida” och att ”frukten” av denna fostran ”till slut” är ”frid och rättfärdighet […] att det ben som haltar inte går ur led utan istället blir friskt igen”.

Om vi tänker att ”fostra” bara är något man gör med småbarn måste vi se upp, för då är det arvsyndens skada som talar i oss. Alla döpta är barn till Gud Fadern. Och även för det barnaskapet gäller, att den trygga famnen vill göra något med, och av, oss. I relationen till Gud handlar det, som vi hörde i bilden om benet, om ett helande. Om att vi ska bli dem vi var tänkta att bli; helt och fullt i samklang med Guds vilja; heliga, helt till för Gud.

I dagens evangelieläsning påmindes vi om tre saker. Först, att himlen finns. Beskriven som en stor fest, en vanlig biblisk metafor för det eviga livet. Den utspelar sig, som vi hörde i första läsningen ur profeten Jesajas bok, på Guds ”heliga berg, Jerusalem”. Något som den kristna traditionen alltid har förstått som den segrande Kyrkan, som just förverkligar den profetiska visionen om Guds samling av troende av alla folk.

Detta är ingen omskrivning för att de avlidna i tron bara lever kvar i andras minnen eller abstrakt flaxar omkring som andar i en ”världssjäl”. Nej, precis som med Jesus egen uppståndelse betyder det eviga livet med honom en kroppslig uppståndelse, där vi som hela personer blir fullt genomsyrade av Guds odödliga liv, nya skapelser med förhärligade kroppar i en materia som aldrig sönderfaller. Detta ska vi ”[g]å ut i hela världen och förkunna” som dagens responsoriepsalm uppmanade. Vi ska absolut inte vara rädda för att ”pracka på” andra vår tro. Evangeliet är en inbjudan som tas emot i frihet. Jesus varnar aldrig för att vi kan bli för ivriga i att missionera i vår vardag. För man kan aldrig älska för mycket.

Det andra som dagens evangelieläsning påminner om, är att helvetet existerar. Ett evigt tillstånd av Gudsfrånvaro, skapat av de fallna änglarnas och därefter den fallna människans nej till Gud, och som följer på att här i tid och rum tacka nej till inbjudan eller att inte försöka tillräckligt. Att titulera sig kristen och vara inskriven i en församling räcker inte. Det skulle vara vad Jesus menar med att bara ha ”ätit och druckit tillsammans” med honom.

Jesus kallar oss istället till en levande, uthållig och växande vänskap med sig. Hans uppmaning är ständigt ”följ mig”. Inte ”memorera nu allt jag undervisat och rabbla det utantill”. Utan ”lev som jag, för att bli som jag” - i evighet. Kunskapen om det Jesus uppenbarar om Guds vilja, det Katolska kyrkan konkret lär, är förstås ett första steg. Men allt det vi lärt behöver också bli samtycke genom handling, gärning. Levande tro, som konciliet i Trient kallar det; den enda tron som gör oss heliga, helt till för Gud. Och bara heliga kan komma inför Guds fullständiga närvaro, in i himlen.

Hur många det då handlar om, svarar Jesus inte på, som vi hörde. På hans tid var det en vanlig uppfattning, t ex bland fariséerna, att få skulle bli frälsta. I vår kultur låter det ofta tvärtom: den som är hygglig och trevlig kommer till himlen. Men Jesus undviker båda dessa diken. Istället skiftar han fokus från frälsningsstatistik till det personliga, det var och en har frihet att göra och säger: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten.” Det kan referera till smala öppningar i antikens stadsmurar, genom vilka man försökte passera för att undvika betala tull. För det krävdes lätt packning. En nära vänskap med Jesus förutsätter att vi släpper taget om sådant vi gör till centrum, högsta värden i våra liv, som inte är han.

Det tredje budskapet i evangelieläsningen är att vi måste göra vår del när Kristus nu har gjort sin, dvs lidit och dött för att vi alltid ska kunna få förlåtelse när vi inser att vi har tackat nej, inte försökt tillräckligt eller t o m försökt fel, och vill omvända oss. Vi måste se allt i våra liv med insikten att det vi ser inte är allt som finns. Jesus vill leda oss till himlen, men kan det bara om vi väljer att följa. Medvetna om allt det svåra som ett sådant val utsätter oss för här. Han gör sina 100% och jag gör mina 100%. Jesus fråga till mig blir då vad som återstår för mig att göra för att komma upp i 100.

För visst har vi Guds rike inom oss genom dopet som gett oss den Helige Ande. Men genom att arvsyndens skada finns kvar i oss, och korresponderar med en omvärld som sänder många motsatta budskap än evangeliets, befinner vi oss i ständig fara att förlora riket. Av detta skäl jämför Jesus ofta den andliga kamp som vi måste föra tillsammans med honom med en strid till döds, när han t ex talar om att vetekornet måste falla i jorden och dö, att vi måste bära våra kors och t o m förlora våra liv för att finna dem. Detta är inte bara ord vi kan meditera på en reträtt. De beskriver den inre strid som vi måste genomgå i den ständiga omvändelsens process, varje dag så länge vi finns här.

Men den riktigt goda nyheten är då att Gud ger oss näring, energi och kraft så att vi klarar det vi behöver klara. Främst i den andliga föda som är den Heliga Eukaristin. Den är andlig eftersom den inte är av denna värld, utan av en högre ordning eller dimension, dit allt i oss, också vår materia, är kallad. Men den ger oss Kristus sanna och verkliga närvaro här och nu.

Vore allt bara en symbol, vore vi förlorade. Ingen kan leva på en symbol. Men nu är den istället den högsta form av verklighet som bryter in i våra jordiska liv. Och en försmak av den eviga festmåltid som vi alltid på nytt inbjuds att tacka ja till.

pater Thomas Idergard