Påvens makt tjänar trons spridning

I

Påvens makt står högst men är inte absolut eller obegränsad.

av

Geraldina Boni

Påvens makt står högst men är inte absolut eller obegränsad.

Här följer första delen i en fördjupningsstudie av den påvliga makten. Påvens makt är inte uttryck för personligt överlägset status eller överhet utan makten är en uppgift vars syfte är omtanke och tjänande. Den påvliga makten har klara begränsningar.

Mycket som hänt under senare tid har bidragit till att göra frågorna kring påvens makt som kyrkans högste herde mer ingående i hela dess omfattning (jfr KKK 816, övers. anm.). Vi brukar tala om plenitudo potestatis. Uttrycket har börjat få betydelse av en absolut och godtycklig makt och också uppfattats så av den som innehar denna makt. Det beror möjligen på inflytande av 1900-talets ideologier och på i tiden mer närliggande tankesystem. Vi har därför bett professor Geraldina Boni att hjälpa oss förstå denna känsliga fråga som gör sig alltmer påmind. Boni har professur i kanonisk lag på fakulteten för kyrkolära och den kanoniska lagens historia, vid fakulteten för Lagtextsvetenskap på Alma Mater Studiorum universitetet i Bologna.

“Påven råder inte ensam över Kyrkan utan råder inom den som en döpt bland de döpta, och inom biskopskollegiet som en biskop bland de andra. Som aposteln Petrus’ efterträdare är han samtidigt kallad att leda Roms kyrka som överhuvud för alla de andra kyrkorna i kärlek.”

Denna av påve Franciskus den 17 oktober 2015 uttalade sats är helt och hållet i harmoni med uppdragets kärna som anförtrotts Petrus av Kristus och som utvecklats ur sekulär synvinkel av det katolska magisterium och genom teologisk och kanonisk vetenskap.

Röster har också gjort sig hörda i vissa situationer i Kyrkans erfarenhet som i praktiken haft inflytande och lett till en gradvis större förståelse av det petrinska ämbetet (jfr.  min senaste bok Il diritto nella storia della Chiesa. Lezioni, Morcelliana, 2023).

Den roll som påvedömet haft i början av andra årtusendet, och som lett till tydlig centralisering och en strängt vertikal form av kyrkans hela ledningsfunktion, måste förstås i ljuset av det medeltida synsättet och den ”enorma kraftmätning” som präglat Kyrkans strävan att frigöra sig från kejsarmakten och återvinna sin frihet, sin libertas. Man kan konstatera att den målmedvetna och framåtdrivande roll som påvedömet haft, också fått ett genomgripande resultat.  Även i den omedelbart följande detaljutvecklingen av den påvliga makten i dess fullhet – under den kanoniska lagens klassiska era [maktens fullhet] – fanns inte, trots att primatets juridiska innehåll och utökandet av dess tolkningsföreträden kraftigt betonades, några som helst tvivelsmål i presentationen av, eller argumenteringen, för den påvliga makten.

Exempel kan tas i förhållandet Petri efterträdare och ”Status generalis Ecclesiae”, det vill säga ”det rätta sättet att iaktta disciplinen och de hierarkiska reglerna som utgör den icke materiella grunden för Kyrkan” (Utgivarens not).

Påvens frihet och oberoende i förhållande till lagarna avgörs alltså å ena sidan av exakta gränsdragningar, och genom att de exklusivt står över den positiva lagen. Å andra sidan ger påven alltid dispens när rationella skäl föreligger och situationen kräver det. Det kan ske utan att kompromissa med den kyrkliga grundordningen och disciplinen, som är fast förankrade i ius divinum.

Å andra sidan är man mycket övertygad om att begränsningarna i den petrinska funktionen på intet sätt försvagar Kristi Ställföreträdares auktoritet, utan tvärtom stärker den och tillför den ny kraft. Rötterna finns i äkta kyrklig tradition och särskilt i det autentiska mandatet, som tas emot på högsta nivå.

Utan att nu uppehålla oss vid de olika stadierna i den sekulära, långsamma utvecklingen i det petrinska uppdraget – munus petrinum – bör det än en gång ytterligare påpekas hur hänvisningarna till den gudomliga lagen återkommer och upprepas. De är källa och inspirationskriterium för primatet och tillför viktiga band till det som under Första Vatikankonciliet definierades som “en doktrin relaterad till det heliga apostoliska primatets instiftande och eviga natur” (Dogmatiska konstitutionen Pastor aeternus).

Konstitutionen Pastor aeternus anger särskilt noggrant att ”den makt den högste Brobyggaren har inte utesluter, eller upphäver, de enskilda biskoparnas ordinarie makt och biskopliga rättsskipning”. Pastor aeternus pekar på en klar medvetenhet om det petrinska ämbetets samordnande och i grunden tjänande funktion och tar avstånd från en despotisk och autokratisk prototyp som påpekats av dess motståndare.

Andra Vatikankonciliet har till slut visat sig fritt från allt bekymmer med försvaret och apologetiken (särskilt vad gäller den sekulära inblandningen) som sedan integrerat och utformat ett ramverk enligt vilket den romerske påven inte är herre över Kyrkan utan dess administrator. Som sådan är han   förvaltare av frälsningens medel i societas Ecclesiae (kyrkans gemenskap). Hit hör också att betona att hela Kyrkan har ämbetet. Det kännetecknas av den diakonala karaktären men utesluter inte den påvliga som syftar till det gemensamma bästa. Samtidigt finns här en stark önskan att skydda och bevara de troendes rättigheter.

Följaktligen ser vi hur Troskongregationens resonemang om Petri efterträdares primat i Kyrkans mysterium (1998) återigen jämförs med det petrinska ämbetets omfattning i förhållande till Kyrkans behov, som var ett återkommande kanoniskt begrepp som uttryckte begränsningarna av den påvliga makten. Det har då återigen sagt oss att utövandet av makten att beordra, och principerna för påvens ansvarsområden, aldrig är godtyckliga utan syftar till ett enhetligt uppbyggande av Kyrkan för att säkerställa en tjänst för enheten i Kyrkan. Denna enhet syftar alltså till att upprätthålla och främja den andliga gemenskapen med de andra biskoparna och med hela Guds folk.

Utvärderingen av necessitas Ecclesiæ, också omnämnd i kanon 333 § 2 i den aktuella kanoniska lagen, kan inte på den grunden överföras till påvens hypotetiska och diktatoriska nyckfullhet, tvärtom är principen för necessitas Ecclesiæ grundligt och uteslutande juridisk, eftersom Petri efterträdare är bunden till den bara i kraft av uppgiften han åtagit sig.

Det kommer till och med av sådana svaga anspelningar fram att man i Kyrkan är medveten om att Petri efterträdares makt år hög men inte absolut. Den har inte ändrats under seklernas gång och har blivit som berg.

Inga uttryckliga förbud eller klara besked avskiljes utan att åtagandena och villkoren förklaras i detalj utan förbehåll.  De sätter in det petrinska ämbetet i Kyrkans grundstruktur. Allt ingår således och samverkar med det petrinska ämbetet självt. Delarna samordnas smidigt och stärks så att de varken urholkar den ursprungliga karaktären eller sliter ut den.

Att inneha ämbetet som påve innebär därför inte något mer i personligt status eller ställning – ”döpt bland andra döpta”, som Franciskus påpekat, utan lyfter fram den ursprungliga och grundläggande jämställdheten mellan alla de kristtrogna, och går så långt som att säga att denna Kyrka är som en omvänd pyramid där toppen ligger under basen – och överför en uppgift med omsorg och tjänande enligt Gregorius den Stores kända definition att Biskopen av Rom är servus servorum Dei (Guds tjänares tjänare).

II

Påvens makt tjänar trons spridning

av

Geraldina Boni

Andra delen är ett fördjupat studium av den romerske påvens makt. Ämbetets första och främsta uppgift är att bevara trons rika skatt. Det är det prioriterade kravet på påvens makt. Den första delen hade rubriken ”Påvens makt står högst men är inte absolut eller obegränsad”.

Det är nu uppenbart att begränsningen av påvens makt är frukten och konsekvensen av obedientia fidei på Petri efterträdares väg och troget i Kristi fotspår. Det är således vanligtvis betonat att den romerske påvens makt är ”skyddad” genom den gudomliga lagen, både den naturliga lagen och uppenbarad lag, sedan en potestas absolute illimitata [absolut obegränsad auktoritet eller makt] i Kyrkan enhälligt förkastats. För att inte göra detta påstående till en abstrakt formulering, eller en teoretisk deklaration utan påtagligt och för vår tid relevant synsätt, måste det fyllas med innehåll, vilket också skett genom bidrag av teologisk och kyrkorättslig lära. Som resultat har vi fått en del tillägg som delas av många och som står på fast grund trots de stilistiska variationerna. Man måste också komma ihåg att de kanoniska begreppen inte kan jämföras med och likställas med den politiska och sekulära modellen.

För det första kan påståendet att påven är legibus salutus [rättsligt immun] förstås uteslutande i den mening att han bara står över den positiva lagen, även om han som den högsta auktoriteten kan göra vissa ändringar, samtidigt som han alltid är underställd den gudomliga lagen som han är följsamt och mjukt lydig.  Som konkret beskrivning av vad detta innebär måste det också upprepas att hans juridiska kompetens inte får överträda den legitima autonomin i den temporära sfären. Andra Vatikankonciliet medgav också (Gaudium et Spes, 36) undantag, men endast i de frågor som hör till Kyrkan för att eftersträva det övernaturliga målet, nämligen salus animarum, som omfattar de aspekter som är relevanta för hennes missionsinriktade organisation. Påvens ämbete står alltså framförallt till tjänst för den katolska trons överförande; hans ämbete tjänar sakramenten och de skatter tron efterlämnat i historien. Dessa krav på ämbetets utövande är överordnade och oundvikliga. ”Den romerske påven är – som alla de trogna – bunden av Guds Ord”, som Kongregationen för doktrinära frågor redan kortfattat påpekat och då menat att ordet ”undergiven”, för påven, är en hedrande titel och en uppgift som skall utföras, och inte att den omedelbara tillgängligheten i lydnad skulle vara ett deminutio capitis (inskränkning av rätt; övers anm.).

Den romerske påvens makt måste alltså utövas med fullt hänsynstagande till episkopatet, som också är av gudomligt ursprung (Lumen gentium, 22), såväl i fråga om vad som tillkommer herdarna i förhållande till de olika kyrkorna som anförtrotts dem, inte bara som påvens vikarier eller delegater, utan som gemensamt stimulerar den kyrkliga erfarenheten, trots olikheterna i de olika biskopskonferenserna.

De trognas rättigheter är också ett oöverstigligt hinder för makten som måste försäkra de trogna att de kan tillägna sig   det kristna livet i hela dess fullhet. De trogna får ju genom sitt dop värdigheten att samarbeta för att bygga upp Kristi kropp. Rättigheterna skall emellertid aldrig uppfattas som krav i opposition eller som antites till den hierarkiska auktoriteten eftersom alla samverkar för ett bonum commune. På samma sätt kan krav som har sitt ursprung i den gudomliga naturlagen inte föras ihop till ett, eller göras verkningslösa, eftersom de, inter alia, uttryckligen förhåller sig till hela mänskligheten. Det är alltså processrättsligt otillåtet, även för den som iklätts högsta myndighet, att utöva makt som kränker och slår ihop de rättigheter som tillkommer den mänskliga personen. Till dessa hör rätten till liv, till det intimt privata eller till gott rykte, men också rätten till en rättvis rättegång, också inom känsliga områden – som också fall som belyses i Kyrkan – till att hållas för oskyldig tills motsatsen bevisas, till skydd för rättigheter som förvärvats tidigare, och slutligen till att det inte heller kan uteslutas att någon inte straffats för ett begått brott.

Vi har emellertid en annan uppsättning begränsningar som man ofta förbiser, eller missförstår, och som hör till de frågor som juristerna måste granska med stor omsorg, och det gäller särskilt frågor som berör utövande av den makt som hör myndigheten till. Jag har under senare år ägnat mig mycket åt frågan om makt och myndighet, särskilt när det gäller aktuell lagstiftning. Det har handlat om den egentliga meningen med respekt, inte minst ur den högste lagstiftarens synvinkel. Lagstiftningen måste själv följa lag för sin giltighet, det vill säga, den måste överensstämma med sättet att förstå begrepp som ska ingå i lag (”nomopoietic modaliteter”, övers. anm.) och de procedurer som förbereds. Lagsystemet skall ingå i en nödvändig ordning. Det måste ha sin klarhet och vara logiskt sammansatt. Juridikens uppgift är att säkerställa dessa betydelsen av dess begrepp.

Ett ständigt påfyllt ”slam” av överlappande mellan lagar, d.v.s. lagar med tydligt uttalade föreskrifter utan väl rubricerad innehållsförteckning och sådana juridiskt oklara åtgärder som på grund av andra förprogrammerade länkar inte till sin betydelse tydligt angivits i kungörelserna, borde inte kunna passera utan påpekanden.

Det skulle också gälla styrningsbeslut utan iuris normas [icke enligt laglig regel] och undantag från ansvar för behöriga personer, till och med vid misstanke om illegitimitet; det måste dessutom kritiseras att godkännanden, som inte är av undantagskaraktär utan av hävd, och till och med juridiskt planerade av innehavaren av den högsta myndigheten, får kritiseras så att vidtagna åtgärder som i själva verket kränker rättigheter, ifrågasätts.

Allt detta skall granskas av kanoniska lagens jurister, inte för den abstrakta geometrins skull, eller för den rättspositivistiska jargongens skull med sin vördnad för all laglig visshet.

Bortom farorna med själva trons andliga arv (ofrånkomlig som bakgrund till alla normativa föreskrifter) skulle det å andra sidan handla om vad som sitter i själva ryggmärgen hos det troende folket liksom också hos medborgarna.

Förklaringen ligger i de oräkneliga och oskiljaktiga länkarna mellan den andliga ordningen och den världsliga. De skulle naggas i kanten i de fall då normerna är oförnuftiga, det vill säga olämpliga för den disciplinerade historiens verklighet och tappa bort den rättvisa som genom gudomlig lag tillkommer dem och i vars tjänst den kyrkliga myndigheten, och även den högsta, står.

De begränsningar som alla makthavare i Kyrkan måste anpassa sig till är därför inte bara formella eller funktionella till sin natur utan intimt direkta och formar allt bonum agere (det goda handlandet, övers. anm.). De är styrandets själva substans och innehåll. Att avvika från dessa innebär en risk att undergräva själva de rättigheter som nu nämnts, och som kan spåras direkt till den gudomliga planen. Avvikelser kan vara till skada för den gudomliga planens rättvisa, för vilken alla kyrkligt agerande måste utge sig själva. Begränsningarna själva är de hörnstenar som inympats i Kyrkans konstitution och därför helt främmande för den viljeinriktade rättslogiken. En sådan är otillbörlig och avvikande i den kanoniska rättens ordning, i vilken faktiskt, ”non auctoritas sed veritas facit legem” [icke auktoriteten utan sanningen gör lagen].

Med dessa sista bibetydelser framgår det hur det helt i linje med klassisk vishet är att föredra och mer sammanfallande att inte negativt uppräkna restriktionerna för påvens höga maktställning ur ett oppositionellt eller konfliktbetonat perspektiv, utan snarare för att positivt och konstruktivt peka på och vidhålla logiska anmärkningar, egenskaper och krav som fordras i ledningen av ett kyrkligt samfund, utan att slagkraften blir mindre strängt logisk och obligatorisk för den som iklätts den högsta maktpositionen.

Påvens ställning, även om den inte underställs eller kontrolleras av någon mänsklig auktoritet eller vädjas till eller  åberopas, får inte betraktas som supra ius divinum [över gudomlig lag] och befriad från plikten att ständigt handla ”intuitu utilitatis Ecclesiae vel fidelium – med tanke på Kyrkans eller de trognas bästa” – (Lumen Gentium 27a), och alltid in aedificationem et non in destructionem [att bygga upp och inte förstöra] (som hävdas i Första Vatikankonciliet med hänvisning till 2 Kor 10:8), vilket ”hör till Petrus att upprätthålla och att bevara Kyrkan enad och fast i en oupplöslig uppbyggnad” (Leo XIII, Encyclical Satis cognitum, 1896), som ”evig och synlig princip och grund för enheten mellan biskoparna och alla de troende” (Lumen Gentium, 23).

Imprimatur

Biskop Anders Arborelius ocd

2025-07-28

professor Geraldina Boni

Not. Artiklarna av Geraldina Boni är svar på frågor som ställts henne av Daily Compass som presenterar sig som en grupp katolska journalister. ”Daily Compass kom till i december 2019 med bakgrund i den italienska online tidningen ‘La Nuova Bussola Quotidiana´ som grundats av Riccardo Cascioli 2012. Daily Compass drivs gemensamt av engagerade katolska journalister som förser läsarna med en kompass “i det aktuella nyhetsflödet.”

Geraldina Boni är professor i kanonisk rätt, kyrkolag och den kanoniska rättens historia på Universitetet i Bologna, Italien.

Artiklarna är översatta från engelska till svenska av Göran Fäldt, mars - juni 2025.

Inlägget kommer från sidan www.newdailycompass.com

Direktlänk till inlägget klicka här