”Lyssna på Jesus varning - tänk oftare på himlen och hur den kallar dig att handla här och nu!"

Am 6:1, 4-7; Ps 146; 1 Tim 6:11-16; Luk 16:19-31

En samvetsfråga att ställa sig som kristen är hur många gånger den gångna veckan jag tänkte på himlen. För det är ju till himlen, tillståndet av evig gemenskap med Gud efter den fysiska döden, vi vill. Själens frälsning är den kristna trons enda mål, som Aposteln Paulus påminner om i dagens andra läsning ur Första Timotheosbrevet. Låter vi då det vara styrande?

Om man har köpt biljett till en efterlängtad semesterresa, brukar man ju tänka på resmålet innan. Göra sig en föreställning om hur bra det ska bli att komma dit. Minst så bör vi också tänka i relation till himlen, för vilken dopet är vår färdbiljett. Att inte göra kan nämligen riskera resan. Vi blir mottagliga för frestelser som gör att vi aldrig kommer iväg eller hamnar på den motsatta destinationen. Det är därför Paulus så starkt uppmanar Timotheos att tänka på himlen som slutmålet i allt, och leva ”obefläckat och klanderfritt”.

Hade den rike mannen i Jesus liknelse i evangeliet förstått att det är det enda viktiga, kunde det ha slutat bättre för honom. Intressant att notera är att han inte har något namn. Det kan tolkas som att han skulle kunna vara vem som helst – också du och jag. Även om vi inte skulle vara ekonomiskt rika, men väl rika på andra sätt; kanske på alla möjligheter? Liknelsen blir alltså Jesus varning till oss alla. Den är jobbig och skaver. Men allt kan hänga på att vi förstår den.

Den rike mannen ignorerar helt destinationen för livets resa. Därför ser han heller inte hur han ska leva här och nu. Han har inte bara fått ut sitt goda under livet. Han bortser från att allt det goda han får, eller skaffar på basis av egenskaper och förmågor han har fått – allt går alltid tillbaka till en gåva från Gud – ja, att alla hans strävanden, ska användas för att prisa Gud. Främst genom att, efter Guds vilja, vara verktyg i tjänst åt dem som inte har fått samma goda eller samma egenskaper, men väl andra som de i sin tur ska tjäna med.

Istället för detta sanna, mot himlen riktade, liv, låter, som vi hörde, den rike mannen det egna välbefinnandet här i världen ta honom ur kurs. Och slutdestinationen blir då därefter. Just för att ingen vill höra om helvetet, måste vi bli påminda. Så blir det också ett tecken på Guds kärleksfulla respekt för oss: Gud älskar oss så mycket att han respekterar våra val och ger oss i evighet det vi fritt väljer här. Ett liv med eller utan honom; dvs med eller utan tjänst av hans vilja, manifesterad i de tidlösa bud han ger oss genom sin Katolska kyrka. Tanken att Gud ger oss friheten att välja om vi vill ha ett liv i hans gemenskap och sedan efter döden tvingar sig på den som i livet valde bort Gud, är absurd. Då skulle ju Gud inte respektera vår vilja.

Vi blir på ett sätt påminda om helvetets realitet av det som hände de judiska eliterna i början av 700-talet f Kr, när profeten Amos siade, som vi hörde i första läsningen ur hans bok: ”Därför skall ni gå främst i fångtransporten, då blir det slut på svirarnas skrål.” Vid denna tid upplevde Israels rike en period av fred och välstånd. Men istället för att tacka Gud och använda allt det goda för att både hjälpa de mindre lyckosamma och planera för framtiden, hängav sig eliterna åt hedonism och omåttlig lyx. När Amos varnade för att detta långsiktigt försvagade nationen av Guds folk inför angrepp och slutligen skulle leda till eliternas exil, blev han utskrattad.

Precis som för den rike mannen i Jesus liknelse, gjorde deras välbefinnande, och jakt på mer, dem blinda för att ingen lever för evigt och att livets sanna mening är att prisa och ära Gud med allt man har och fått. Och bara 20 år senare får Amos rätt när det assyriska imperiet ödelägger landets norra del, skingrar folket så att tio av tolv stammar förloras, och för bort merparten av alla ledare i fångenskap. Vi kan föreställa oss dem i exilen: fångar, kanske t o m slavar, i ett främmande land; fyllda av ånger och, som den rike mannen, självömkan, över att inte ha agerat annorlunda när de hade chansen.

Många av oss här har kanske inte varit så framgångsrika ur ett materiellt perspektiv som Israels dåtida eliter eller den rike mannen. Men alla frestas vi ibland att tro att livet ändå främst handlar om mig och mitt välbefinnande här och nu; om självförverkligande och popularitet, byggt på individuella definitioner av vad som är rätt ”för mig”.

Om vi lyssnar kan vi höra Amos varningar också till vår tid. Att av rädsla för impopularitet inte höja rösten mot vår samtids omoral och orättvisor när man kan - t ex mot politikens extrema vurmande för abort, samtidskulturens konsumtionstänkande kring kropp och relationer eller en alltmer utbredd likgiltighet för svåra sociala förhållanden i en framväxande ”gig-ekonomi” där någon förväntas tillfredsställa mina behov så fort jag trycker på en app - det är att i sköra och hjälplösa mänskliga personer inte höra Lasaros rop; att delta, om än passivt, i ”svirarnas skrål”. Nej, låt oss istället hålla våra ögon öppna för kallelsen att alltid tjäna sanningen och därmed våra mest hjälplösa medmänniskor, vilka de än är, som saknar egen röst.

Tänk om den rike mannen hade fått en andra chans, och skickats tillbaka till världen i tio år till. Skulle han då ha lagt en timmes volontärarbete i veckan till sina annars oförändrade rutiner? Nej. Hans nya perspektiv skulle märkas i hela hans sätt att leva. Han skulle ha använt alla sina resurser – pengar, kontakter, förnuft, övertalningsförmåga, kunskaper, tid, engagemang – till tjänst för rättvisan i hans mest behövande nästa, och öppet förkunnat sanningen om livets mening. Kritik, impopularitet och skvaller skulle inte stoppa honom nu när han hade förstått Guds perspektiv.

Du och jag har fått den andra chans, som den rike mannen aldrig fick. Därför att Jesus Kristus har avslöjat hela berättelsen för oss – vi vet hur Jesus liv slutar och vad allt ytterst handlar om! Han har stått upp från de döda och berättat! Han gör det genom sin Kyrka, varje dag intill tidens slut! Och idag ber han oss att använda vår andra chans. Att undvika underlåtenhetssynderna. Att ge all vår kraft, varje gåva i och hos oss, till att låta Guds rike bryta fram genom oss här och nu. I gudomligt inspirerad självuppoffring. Raka motsatsen till att fly från det obekväma det impopulära eller det obemärkta.

Vi vill ju till himlen. Och för att det ska bli vår slutdestination kommer himlen i varje Helig mässa till oss under brödets och vinets gestalt, som i sakramentets form bär sant, gudomligt liv; Jesus Kristus själv, som i oss styrker och riktar vår vilja att offra oss och allt vårt som han, med honom och för honom. Och därmed för det eviga livet. Vi behöver bara säga, och sedan försöka leva, vårt ”amen”.

pater Thomas Idergard