Det är inte svårt att föreställa sig scenen när Jesus botar den lame i Kafarnaum. Otaliga söndags­skollärare och kateketer har berättat hur andlöst spännande det var när den lame sänktes ner genom taket framför fötterna på Jesus. Och det är inte bara en scen för små barn, det är en scen för alla Guds barn. Huset i Kafarnaum blir en slags kyrka. Som när vi i denna kyrka firar den heliga eukaristin. Låt oss först se på rollbesättningen.

Redan i ordet advent ligger ett budskap. Advent betyder ankomst, Herrens ankomst. Adventstiden påminner om något som gäller alltid, att vår Herre Jesus Kristus är den som kommer. Om tiden säger vi att ”den går”, och det gäller allt i tiden, epoker och århundra­den, ideologier, trender, stjärnor och makthavare, fr.a. människan själv, vars tid är kort, men om sin Herre säger kyrkan att han ständigt är den som kommer.

Hur såg aposteln Paulus ut? Konstnärer har på otaliga sätt försökt ge en bild av den brinnande aposteln. Ofta är han avbildad med ett svärd, symbolen för Guds ord, som han förkun­na­de och försvarade, ständigt i färd med att sprida det ljus han blän­dades av på Damaskusvägen. Ibland kan den­ne kämpe framstå som skrämmande. I da­gens avsnitt ur Filipperbre­vet mö­ter vi en annan sida av samme Paulus: själasörja­ren.

Brödundret i den öde trakten upphör inte att fascinera. Det väcker både eftertanke, inspiration och förundran. För många har det lett till konkreta insatser för hungrande och nödställda. Bibelläsare och spekulativa teologer, poeter och konstnärer, har för­sökt att fånga dess betydelse och innebörd, men ingen är i stånd att uttömmande förklara det. Det rymmer både hisnande storhet och lärorika detaljer.