mars 2020

Gåvan att få vara kvinna

Gud har förhärligat Jungfru Maria och upphöjt henne över varje människa som Guds Obefläckade Moder. Kyrkan kom att förstå henne som Drottning av himmel och jord och Förmedlerska av alla nåder. Jungfrun Maria, mer än något annan, hjälpte till att upphöja och förhärliga kvinnan som någon ovärderligt älskad, och hon gav ett nytt sätt att se kvinnan, både för män och kvinnor. Det är i den katolska miljön - så genomsyrat med Maria doft - som vi kan lära oss vad sann kvinnlighet är. Jungfru Maria är kvinnlighetens stolthet!

Kortpredikan 24 mars 2020

Profeten Hesekiel ser i en vision hur vatten rinner fram från templet för att göra havsvattnet friskt. Allt får liv genom vattnet och alla slags frukt­träd växer upp. Deras frukter tjänar till föda och deras löv till läkedom. Evangeliet vittnar om att källan till detta vatten är en person, en män­niska ”fylld av nåd och sanning”. Utsänd för att bota och hela den sjuka män­ni­skan. Han är källan till den nåd som rinner fram i Guds stad, den heliga Kyrkan. ”En ström går fram, vars flöden ger glädje åt Guds stad.”

Kortpredikan 23 mars 2020

​​​​​​​Vi skymtar fornkyrkans dopundervisning bakom valet av läsningar. De beskri­ver vägen till tro och hoppet om ”nya himlar och en ny jord”. Jesaja berättar om den nya skapelsen. Redan i förväg fyller den honom med fröjd och jubel. Där skall inte mer höras gråt och kla­gorop. Där skall inte längre finnas oro och rädsla, ännu mindre pa­nik. På vägen dit följer vi de nödvändiga försiktighetsmåtten. Vi övar solidaritet med de särskilt drabbade genom att hålla ut i bön och förbön.

Viruset som kan göra Lenins, Stalins, Hitlers, Mao Zedongs, Pol Pots, Idi Amins och andras jobb

Utrensningsprocesser, rasförföljelse, dödsvandringar, arbetsläger för att döda människans gudomliga självbild, folkmord och hot mot livet är avsiktliga och planerade illdåd av ren ondska. Får vi glömma det, måste vi komma ihåg det och ta varning? Är människan verkligen kapabel till ren ondska? Vad svarar vi? Vi erkänner vår svaghet och vi bekänner oss till tron som segrar över ondskan!

Predikan 4 söndagen i fastan 2020

Idag blir den liturgiska färgen rosa, vilket är en uppblandning av Fastans violetta färg med högtidernas vitt. Söndagen vill peka framåt. Vi är fortfarande på vandring längs botens väg men påminns om den glädje som väntar vid vägens slut, målet för all uppoffring: Påsken och uppståndelsen. Glädje är det också för den blinde tiggaren i dagens evangelium som Jesus ger synen åter. Jesus mirakel är sanna historiska händelser som bekräftar att Jesus är Messias, Guds utvalde, utifrån det Gamla förbundets stora profetior om just helande mirakel som det synliga tecknet på Messias ankomst. Men miraklen innehåller därutöver också ett symboliskt budskap.

Predikan 4 söndagen i fastan 2020

Det vanliga. Vad gör vi i coronatider? Vad gör vi, förutan att iaktta de nödvändiga försiktighetsmåtten? Svaret är detsamma som på frågan vad vi överhuvud gör i klostret: Inget särskilt. Vi gör bara det van­li­ga. Eftersom det är fastetid försöker vi ”beva­ra vårt liv i största renhet”, som regeln säger. Men inte heller det är något ”särskilt”, utan det som borde gälla alla tider. ”Det van­liga” in­nehåller allt vi är skyldiga att göra och allt vi behöver för att kunna göra det.

Söndagsbetraktelse 22 mars 2020

”Tror du på Människosonen”? Den blinde mannen är ”god jord”, en sån jord som återger hundrafalt. Han vittnar på en gång till Jesus och låter sig inte skrämmas av utfrågning, kritik eller av andras trolösa tvekan, inte heller hån och förakt skyggar han för. Han är redo att tillbe Honom som talar till honom för han känner Hans röst och ser Hans ansikte, vilket de som sa sig se, inte gjorde. Mannen som varit blind fick nu syn, men lidandet slutade inte.

Kortpredikan 21 mars 2020, Den Helige Benedictus Himmelska Födelse­dag – invigningsdag för Den Helige Be­nedictus Kloster

​​​​​​​Instängda i vår karantän bryter vi oss ändå ut och firar Bene­dic­tus´ påsk, hans övergång, lat.  tran­si­tus, till den fulla och him­melska verk­ligheten. Gregorius den store berättar hur Benedictus lät sig föras till kyrkan där han tog emot kommunionen. Med lyfta händer, som Mose, stödd av si­na brö­der, överlämnade han sin ande. Det kan han göra eftersom han som Abraham redan har brutit upp från land, släkt och hem. Ingenting binder ho­nom vid den­na värld.