pater Thomas Idergard

Jesus kärleks eld helar genom att båda döma och omfamna. I dagens evangelium hörde vi Herren säga att han ska ”tända en eld på jorden”.  Formuleringen på grekiska, evangeliernas originalspråk, är egentligen starkare: ”kasta en eld”. Vidare hörde vi honom säga att han inte ska skapa fred utan ”splittring”. Med de här orden av Jesus framstår Gud som hård och dömande. Och att vara ”dömande” är nog vår tids enda last. Men idén att Gud för att han älskar oss också borde älska allt vi gör, stämmer inte med vad Bibeln eller den kyrkliga traditionen lär oss. Inte heller stämmer det att vi skulle möta en hård Gud i Gamla Testamentet men en snäll i det Nya.

Vår kropp – en gåva för att uttrycka Skaparens vilja. Kära systrar och bröder i Kristus, I dagens kollektbön bad Kyrkan Gud om att vi med blick mot himmelens härlighet en gång ska få ”dela den med” Jungfru Maria, och, som hon, ”med kropp och själ”. Jungfru Marias upptagning är ett exempel på vad som kallas för ”dogmutveckling” i den Katolska kyrkan. Utveckling av en dogm, trossats, handlar inte om att Kyrkan ändrar sin lära jämfört med den som apostlarna tog emot av Herren, så att Kyrkan plötsligt skulle motsäga sig själv.

”Tilliten till Jesus ger tilliten till Kyrkan som trogen förvaltare, aldrig uppfinnare". Kära systrar och bröder i Kristus, Tro är, till att börja med, detsamma som att hålla något för sant; att tro på något. En ”trygg förvissning”, enligt vår första läsning ur Salomos Vishet, ”om det vi inte kan se”, som andra läsningen ur Hebréerbrevet preciserade det. Denna typ av tro är faktiskt också, fastslog redan filosofen Platon, en nödvändig början på vetande: man håller något för sant som man sedan försöker verifiera med olika metoder.