Predikan 24 söndagen under året 2022

2 Mos 32:7–11, 13–14; Ps 51:3 –4, 12–13, 17, 19 (R. jfr Luk 15:18); 1 Tim 1:12–17;

Luk 15:1–32 (Luk 15:1–10)

Kära bröder och systrar!

Kristus bär dig på sina axlar då han tar dina synder på sig,

Kyrkan söker efter dig. Fadern tar emot dig.

(ord av den helige Ambrosius på 300-talet)

I Ordets liturgi i denna Söndagsmässa berättas mycket om syndens dystra mörker. Men… mitt i detta mörker lyser ju ett underbart hoppfullt ljus. Mörkret skingras av Guds barmhärtighet!

Vi har idag lyssnat på Jesu hoppfulla liknelser. Ett borttappat får betyder för en herde lika mycket som nittionio övriga. Vi varje enskild person är oändligt älskad och värdefull som om vi vore det enda fåret eller barnet. Tänk, även om vi har gått vilse, om vi alltså har syndat, är vi oändligt värdefulla, så högt älskade av Gud! Den gode herden med det borttappade fåret över axlarna, var de första kristnas favoritbild. Denna symbol var ofta ristad på de avlidnas gravar nere i katakomberna. De troende uttryckte hoppet om Guds barmhärtighet för sina avlidna medmänniskor, familjemedlemmar, vänner – syndare. 

I en annan liknelse berättar Herren Jesus om en kvinna. Hon ägde tio silvermynt. När ett av mynten tappades bort, städade och sopade kvinnan överallt i huset tills hon hittade det lilla borttappade myntet. Kvinnans glädje blev så stor att hon bjöd sina väninnor och grannar, för att dela sin stora glädje med dem alla! Ja, vi är alla oändligt värdefulla. Mer än både silver, guld och ädla stenar och pärlor!

På Jesu tid brukade kvinnor använda småmynt som glänsande juveler. Vi är dyrbara i Guds ögon. Kärlek är dyrbar! Vi är hans glädje. Hans gyllene smycken, hans juveler. Den gode herden bär fåret över axlarna och den glada kvinnan kanske använde det borttappade silvermyntet som utsmyckning. 

Att få något viktigt ger glädje, men att hitta det som man tappat bort, ger en ännu större glädje. Ja, en syndares omvändelse gör Gud glad. Uppskattar vi det, vi alla som är syndare?

Dagens läsningar berättar om allvarliga synder hos flera människor. I den första läsningen har vi hört om Mose. Han hade en gång själv i livet dräpt en egyptier. Efter att ha erfarit Guds stora barmhärtighet vädjade han för folket som ”har gjort något förfärligt”. Israeliterna vände sig nämligen bort från Gud och tillbad en gjuten tjurkalv istället. Deras svek symboliserar och kan likna vår egen otro gentemot Gud. Det finns många olika avgudar i världen, inte bara de som är gjutna i guld, eller hur.

I den andra läsningen har vi lyssnat på en annan stor syndares bekännelse. Vi har hört Paulus egna ord: ”Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare – och bland dem är jag den störste.”

Mellan dessa båda läsningarna hörde vi en annan syndares bekännelse. Vi lyssnade på Kung Davids ord. David hade begått ju både äktenskapsbrott och mord. Hans berömda Psaltarpsalm 51 är en personlig bön om syndernas förlåtelse. Den inspirerar för botfärdighet i hoppet om Guds barmhärtighet. 

Jesus själv är den bästa och fullkomligaste bilden av Guds barmhärtighet. Denna gudomliga oförtjänta nådegåva förmedlas till oss när vi möter Honom i de heliga sakramenten, dvs när vi upplever Jesu verkliga och helande närvaro. Eukaristin som vi just nu deltar i, är ett av Guds barmhärtighets heliga tecken och källa.

Vi befinner oss med Jesus och hos Jesus. ”Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus…” ”Fariséerna och de skriftlärda förargade sig och sade: »Den mannen umgås med syndare och äter med dem.«” ”Kristus Jesus har ju kommit till världen för att rädda syndare” – skrev den helige Paulus. Ja, vi är alla syndare. Jesus kom till oss och för oss.

De första kristna hade sin favoritbild av Guds barmhärtighet. Och du själv? Hur skulle du avbilda denna nådegåva om du fick i uppdrag att måla den? Hur tänker DU dig Guds barmhärtighet och förlåtelse?

En enkel ordenssyster med namnet den heliga Faustina Kowalska fick i uppdrag av Jesus att föra syndare närmare Gud den barmhärtige. En av uppgifterna var att måla den barmhärtige Jesus på tavlan med en kort bön: ”Jesus, jag förtröstar på dig!” Tavlan är symbolisk, liksom Jesu liknelser. Jesus blev på den tavlan målad med ljusa färger. Jesu ljusa gestalt står i stark kontrast mot tavlans svartmörka bakgrund. Den dystra svarta färgen innebär syndernas mörker, dvs den eviga döden utan något minsta hopp eller glädje. Mitt i detta hemska mörker uppträder Jesus. Han välsignar oss. Ur hans barmhärtiga hjärta strålar två strömmar av nåd. Den vita strålen innebär dopet och den röda Eukaristin. Dessa är de två grundläggande källorna av barmhärtighet och av det eviga livet i Gud.

Och ytterligare en liten detalj. Jesus tittar dig inte i ögonen. Han möter inte din blick. Nej! Han som är allvetande och allseende vill inte blända dig med sanningens genomborrande blick! Han tittar mitt i ditt hjärta istället. Han ser allt i ditt hjärta. Både det syndiga och det goda. Han längtar efter att hitta dig som är borttappad. Du som har tappat bort dig själv. Du som har gått vilse. Han vill hjälpa dig att bli funnen, och att hitta hem igen. Han vill glädja dig, för alltid.

Amen.

Pater Rafał Zarzycki OFMConv