Predikan Heliga Trefaldighets Dag 2009

Predikan Heliga Trefaldighets Dag 2009

5 Mos 4:2-34, 39-40; Rom 8:14-17; Matt 28:16-20

Ett klosters mission

Lyder ett kloster missionsbefallningen? Ett benediktinkloster missionerar ju inte i vanlig mening. Kloster betyder avskilt område, där människor inträder för att söka Gud. I stället för att gå ut i värl­den, binder sig bröder/systrar vid en bestämd plats och gemenskap. Det finns förvisso undantag, lysande exempel på munkar som sänts ut i missionens tjänst. Både Ansgar och Sigfrid i våra trak­ter, Bonifatius i Tyskland och de första missionärer som sändes till England – alla var benediktiner. Om Ansgar sades det att han var munk till det inre och apostel till det yttre, intus monachus, forus apostolus. Ändå förblir det undantag. Munken gör bäst nytta i sitt kloster. Munkar på vandring bör prövas extra noggrant. Men betyder det att klostret sätter sig över missionsbefallninge? Vår Herres generalorder att göra alla folk till lärjungar måste ju gälla också klostret. Frågan är hur klostret för­söker lyda den och om det kan ha något att säga andra kristna?

Det första svaret är att de som går i kloster själva behöver missioneras, själva bli lärjungar. Det är därför man går i kloster. Missionsbefallningen är inte bara en uppmaning att döpa. Den är lika mycket en uppmaning att hålla de bud som Herren givit. Den innefattar hela det kristna livet. Det är för att lära sig detta nya liv som man går i kloster. Benedictus kallar klostret en skola i Herrens tjänst. Där vill munken lära sig tjäna Herren. Där vill han också utföra sin tjänst.

När Benedictus i företalet till sin regel kallar den blivande munken att lyssna och att gå lydna­dens väg, då hämtar han orden från en undervisning riktad till katekumener, till dem som förbered­des för dopet. Företalet är i grunden en dopundervisning, en inträngande maning att återvända till honom som olydnadens tröghet fört bort i från och i stället gripa lydnadens starka och härliga vapen och gå i tjänst hos Herren Kristus, den sanne Konungen.

Kloster kan ge upphov till en synvilla. Man kan få intrycket att dess bröder och systrar vore lä­rare med uppgift att tala och missionera bland andra. Men de är först och främst lärjungar, kallade att lyssna och leva i tystnad, lydnad och ödmjukhet. Klosterlivet är en skola i efterföljelse av honom, som själv ödmjukade sig och var lydig intill döden.

Det var ju ingen framgångsexpert som gav missionsbefallningen. Den makt som blev honom given var av annat slag. Det var den korsfäste som blev upphöjd och som kallar lärjungar att gå lydnadens och självutgivelsens väg som hans ambassadörer. Det är från korset han drar alla till sig.

Kyrkan lever i snålblåst, ibland blir motståndet otvetydigt, även om det ser olika ut i olika delar av världen. För en hel kultur tycks det kristna evangeliet få vika för annat. Kalla statistiska fakta upply­ser om att det aldrig funnit som mycket förföljelse av kristna som idag, världen runt. Kyrkans fiender letar skarpsynt upp hennes brister och synder, verkliga eller påhittade. De upprepas som mantran och utnyttjas hänsynslöst. Vi har ögonen på oss. Det är inget nytt i kyrkans historia. Aposteln Petrus kallar det en luttring. Avgörande blir därför vår trohet mot Herrens bud. Är vi villiga att lyda, också när det kostar eller går emot strömmen? Eller har vi själva glidit in i den allmänreligiositet som i längden upplöser fundamentet, tron på Den Helige Treenigheten, i vars namn vi är döpta?

Klostrets viktigaste lydnad för missionsbefallningen är därför inte att göra andra till lärjungar, utan att själv leva i trohet och lydnad för Herrens bud. Men gäller det inte alla kristna? Håller vi alla de bud som Herren gett oss? Gör vi bot för synderna? Utan lydnad är alla missionskampanjer kraft­lösa?

Ändå har klostret också en annan uppgift i Kyrkans mission. Ett kloster är avskilt, men inte iso­lerat. Normalt sänder det inte ut missionärer, men det tar emot gäster, som ”aldrig fattas i klostret”. Benedictus ägnar gästfriheten ett tungt kapitel i sin regel. Här läser vi att ”alla gäster skall tas emot som Kristus. Alla skall visas tillbörlig heder. Den överordnade och alla bröderna skall skynda emot honom med kärlekens hela uppmärksamhet.” Det är alltså ingen hotellverksamhet. Munkarna bugar sig eller faller till marken. De tillber Kristus som blir mottagen i gästen. Munkfadern använder sam­ma ord för att tillbedja gästen som för tillbedjan av det allraheligaste sakramentet. Sedan inbjuder man dem att delta i klostrets bön och visar dem all mänsklig omsorg. I praktiken handlade det på Benedictus tid om en rejäl måltid för trötta vandrare.

Den bibelkunnige vet redan att bakgrunden till denna omsorg är Abrahams mottagande av de tre männen vid Mamres terebintlund. Där finns också nyckeln till gästfrihetens hemlighet. Som gåva för sin gästfrihet fick Abraham löfte om en son. Sara log bakom tältduken och tvivlade, men fick höra att för Herren var ingenting omöjligt. Munkarna tar emot Kristi nåd, i och genom de gäster som kom­mer. De som betjänar blir begåvade. Det är bröderna, inte gästerna, som stämmer upp versen: ”Gud, vi har tagit emot din barmhärtighet mitt i ditt tempel.”

Samtidigt har kapitlets andra del en kärvare ton. Gästfriheten får inte leda till allmänt umgänge mellan bröder och gäster. Den enskilde munken får inte utan uppdrag umgås med eller samtala med gästerna. Allt för många kloster har slaravt bort sin kallelse genom att steg för steg lätta på avskildhet och disciplin. Men mönstret tycks vara entydigt. Sådana kloster går mot sin upplösning, medan de som bevarar troheten är de enda som växer. Det motsvarar på teologins och lärans område den bistra insikt som formulerats så: Liberalteologin föder inga barn.

Det märkliga är att gästfriheten förutsätter avskildhet. Villkoret för att gästfri öppenhet skall bära frukt är att klostrets bröder eller systrar är fria från ”världen”, fria från jagets världslighet och själv­centrering. Utan denna avskildhet ser man inte Kristus i gästen och har inget att säga. Att prata kostar ingenting, men Benedictus vill fostra människor som talar få och förnuftiga ord.

Det är inte svårt att här känna igen en allmän sanning. En kyrka som själv sekulariseras har snart ingenting att säga de människor som söker sig till henne. Inte heller den enskilde. Hur avges ett vittnesbörd som inte är tomma ord? Vad hjälper det att förkunna om vi inte själva följer Herrens bud? Därför är klostrets viktigaste mission att det själv lever i lyssnande, tystnad, lydnad och öd­mjukhet. Men gäller det inte för all mission? Inte minst för att upptäcka Kristus i dagens sökande människa? Den egna erfarenheten bekräftar det. Den som inte är hemma i sig själv, i sin egen ”avskildhet”, ser inte den människa hon möter. Hon hör inte frågan och pratar bort mötet med tom­ma ord.

De tidiga munkarna fann en sammanfattning av missionsbefallningen i samma Matteusevange­lium. Jesus säger: ”Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Lär av mig – det är vad Kristus syftade på, när han befallde apostlarna att lära oss att hålla hans bud. Det handlar inte främst om katekeskunskaper, utan om efterföljelse. Att leva så nära Kristus att hans mildhet och ödmjukhet rinner över i lärjungen. Ödmjukhet är inte fromma bugningar och gester. Det är nyckeln till hela det kristna livet. Men där börjar också hemligheten. Det är den ödmjuke som blir upphöjd. Där är möjlig­heterna obegränsade. Ty för Gud är ingenting omöjligt.

Antingen vi lever i kloster eller inte. I ödmjukheten öppnar sig perspektiven. Där upptäcker vi hans utlovade närvaro. ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

Amen.

                                                                                                                Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson

Pater Ingmar Svanteson är katolsk präst och benediktinmunk i Den Helige Benedictus Kloster i Mariavall i östra Skåne. Pater Ingmar publicerar sina texter på klostrets hemsida klicka här

Pater Ingmar