Kortpredikan 28 maj 2022

Apg 18: 23-28; Ps 47: 2-3, 8-10; Joh 16: 23b-28

Att vara kristen är att följa en väg, en väg med ständigt nya insik­ter och nya uppbrott.

Apollos var en bil­dad jude från Alexandria, ”väl insatt i skrifter­na”, men han ”kände ba­ra till Johan­nes-dopet”. Kanske hör­de han till judekristna grup­per som fortfarande strikt följde Mose lag.

Han hade kommit till Efe­sos. Nu tas han om hand av Priscilla och Aq­ui­la och får ”noggrannare kunskap om Guds väg”. Han döps i Jesu namn och Anden kommer över honom.

Den vägen går hela tiden vidare. Varje kyrkoår för oss både dju­pare och högre på samma väg, som en serpentin runt ett högt berg.

Nu mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst ber kyrkan om den heli­ge Ande. Det är samma väg som ändå hela tiden för vidare in i bred­den och läng­den, höjden och djupet av Guds trefaldiga kär­lek.

Samma mönster skymtar i den enskilde lärjungens tillväxt, också i bönen. ”Ännu har ni inte bett om något i mitt namn”, säger Je­sus. ”Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.”

Ett första och nödvändigt skede är att be de böner som kyrkan lär oss och lägger i vår mun. För att de orden skall bli våra egna kan det ta lång tid.

Orden måste sjunka ner i hjärtat. Det kan vara plågsamt, efter­som de så småningom kan kännas tomma och döda. Det blir lång­fredag på nytt.

Också den erfarne Paulus klagar över att han inte vet hur han skall be. Ur den insikten föds en ny slags bön. Påskens död och uppståndelse fullbordas i Pings­ten. Anden ber i människan, med ord som inte läng­re är männi­skans egna.   

För att vår glädje skall bli fullkomlig.

”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

                                                                                                                    pater Ingmar Svanteson