Kortpredikan 2 augusti 2025, S. Katarina av Vadstena, jungfru

3 Mos 25: 1, 8-17; Ps 67: 2-3, 5, 7-8; Matt 14: 1-12

Detta år 2025 firar Katolska Kyrkan ett så kallat jubelår. I första läsningen hör vi om jubelårets bakgrund i det gamla Förbundet.

Det handlar om den sjunde dagens sabbatsvila. Den når en kulmen när sju gånger sju år, fyrtionio år, följs av det femtionde året, vilket firas som ett jubelår.

Israels barn är då fria från mödosamt arbete. De hämtar näring direkt från markens frukter. Därmed får också marken vila, den mark som folket bara har till låns, eftersom den tillhör Herren.

De som ådragit sig skuld och fått lämna egendom i betalning skall återfå sin arvsbesittning.

Jubelåret ger en skymt av Guds ursprungliga plan med hela sin skapelse, en skymt av paradiset.

Det är osäkert hur konkret man förmått praktisera jubelåret i Gamla Förbundet. Allt i det Gamla Förbundet pekar framåt.

Kyrkan, det Nya Förbundets folk, har tagit det mosaiska jubelåret i arv och firar vart 25:e år som ett jubelår. Detta år, 2025, firas det i hoppets tecken. ”Hoppet sviker oss inte.”

Kyrkan ger oss ett år till fördjupad omvändelse, trohet i dopförbundet, för att upptäcka dess glädje.

Kontrasten, den sargade och sjuka skapelsen, hörde vi om i evangeliet. När Herodes hör talas om Jesus, tror han att Johannes Döparen har återuppstått från de döda. Herodes förföljs av dåligt samvete. Han har ju låtit halshugga Johannes.

Ett tecken på det nya märker vi när kyrkan firar sina helgon, idag den saliga Katarina av Vadstena.

Hon kom till Rom 1350 och stannade där till moderns, den heliga Birgittas, död 1373. Den saliga Katarina bidrog verksamt till Birgittinordens stadfästelse. Hon avled i Vadstena 1381.

Den saliga Katarinas ödmjukhet var grunden till den skönhet hennes liv vittnade om.

Kyrkan gläder sig över ”skönheten i den saliga Katarinas liv” (kollektbönen).

pater Ingmar Svanteson