Kortpredikan 1 juni 2023, S. Justinus, martyr

Syr 42: 15-25; Ps 33: 2-9; Mark 10: 46-52

Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologe­ter. Med förnuftiga argument försvarade han tron och kyrkan mot missförstånd och förtal.[1] Han vägrade att ”offra till gu­dar­na”, trots att han visste att marty­riet väntade. Han hade fått sina ögon öpp­nade.

Det är vad den blinde Bartimaios sökte och bad om när Jesus frå­gade vad han skulle göra för honom: ”Gör så att jag kan se igen”.

Det är vad den vise Syrak redan vittnar om: ”Herrens skapelse är full av hans härlighet”. Att hans verk är underbara, att han ”skönt har ordnat sin vishets väldiga verk, att inget kan läggas till eller dras ifrån”.

Att hans verk är härliga – ”också den minsta gnista är en fröjd för ögat”. ”Alla dina verk har du skapat i vishet och kärlek” (fjärde eu­karistiska bönen).

Att allt ”bildar par, det ena svarar mot det andra”.

Himmel och jord, man och kvinna, äldre och yngre, kropp och ande etcete­ra… ”Det ena förhöjer det andras värde”.

Något/någon förenar ”paren”, föraningen om den ”tredje”. Till­varon är ju i grunden trefaldig.

Hur skulle det kunna vara annorlunda när ”Himlen är gjord genom Herrens ord och all dess här genom anden från hans mun”?

Bartimaios fick sina ögon öppnade och följde honom. ”Vem kan se sig mätt på hans härlighet?”

Aposteln säger att vi en gång skall se Skaparen ”ansikte mot ansikte”.

                                                                                           pater Ingmar Svanteson

[1] Hans apologier finns på svenska, Artos Förlag: Justinus Martyren