Predikan 2 söndagen i fastan 2023

1 Mos 12: 1-4a; Ps 33; 2 Tim 1: 8b -10; Matt 17: 1-9

Bröder och systrar i Herren,

Vi sätter hela vår tillit till Gud och känner ingen oro, trots osäkerheten i världen och i vår egen närhet. Det enda som skulle kunna få oss att klaga och försöka skaffa oss garantier för det dagliga livet är rädslan.

Om vi är rädda blir vi oroade. Rädslan övervinns bara av en sak, att veta sig vara älskad. Kärleken kommer från Gud och liknar ingenting av det som ibland tröstar oss när vi är trötta och känner oss lite värdelösa.

Vi behöver Gud och vi behöver Hans kärlek. Händer något i livet som skakar om oss vänder vi oss alltid till Gud spontant. Herre, hjälp mig! Jesus sa till de skräckslagna lärjungarna Johannes, Jakob och Petrus, ”Stig upp och var inte rädda”! Det händer varje gång vi faller. Inom oss känner vi hur Gud rör vid oss och ger oss nytt mod. Han är Faderns Son och vi lyssnar till Honom.

Kära bröder och systrar, om Gud så ofta hjälper oss och tar oss i handen och reser oss upp, så kan vi hjälpa andra. Det är bra att vi litar på förbönens makt. Den är stor. Men man måste upprepa den. Den hjälper kanske en gång, men sedan ser vi att någon vi ber för ändå har det svårt. Ja, då förstår vi att vi måste fortsätta att be, flera gånger, och inte ge upp eller glömma bort.

För att kunna be, behöver vi tid för bön, tid för tystnad, tid för lyssnande till Gud som talar i tystnaden. Tänk på Abraham som kallas att lämna sitt land, sin släkt och sitt hem för att bosätta sig i Kanaan. Han ger sig iväg med Guds välsignelse. I tystnad lyssnade han till Gud och i tystnad litade han på Gud och kände ingen oro och var inte rädd. Gud var med honom. Han fullföljde sin kallelse med sin hustru Sara och Lot som var son till en av hans bröder. De vandrade tillsammans till ett mål Gud bestämt för dem.

Tänk på vad Paulus säger till sitt kära barn i tron, Timotheos, ”Gud har räddat oss med en helig kallelse”. Kallelse har vi alla fått, vägen till Gud har vi alla fått kännedom om, tilliten, modet, ödmjukheten har vi alla fått del av genom Kristus.  

Vi är kallade att få förlåtelse. Vi gör våra fel, vi förlorar värdefull tid på meningslösa aktiviteter. När prästen ger oss absolutionen är det Jesus som säger till oss ”Stig upp och var inte rädd”. Prästen ska inte komma ihåg synderna vi bekänner, lika lite som Gud vill komma ihåg det onda vi gjort.

 Därför är vi inte oroade, därför är vi inte rädda. Det är vår kallelse att vandra utan fruktan till vårt eget Kanaan, till Guds utlovade hemland för var och en. Vi är ödmjuka när vi tackar Gud för Hans kärlek, vi är högmodiga när vi kastar bort den på meningslösa tankar och gärningar, sådana som världen är full av.

Visst finns lidandet. Hur ska vi förhålla oss till det? Skrämmer det oss? S:ta Thérèse av Jesusbarnet och det Heliga Anletet har ett ord om lidandet som kan hjälpa oss. Hon säger: ”Min glädje är att jag får älska lidandet. Under tårar ler jag och tar med tacksamhet emot törnena lika mycket som blommorna” (5 mars, Den lilla vägen dag för dag).

Helgonen får lida men de är aldrig oroade och de är inte rädda, inte ens för lidandet. Det är allt Guds verk. Hans kärlek tar bort all oro och rädsla i livet. Även när livet är svårt. Amen.

                                                                                                               diakon Göran Fäldt