Påven Franciskus under ett besök på Roms militärkyrkogård på Alla Själarsdag den 2 november 2023. När påven såg ut över gravarna sa han ’jag kunde inte låta bli att tänka på de krig som nu utspelar sig.’ (foto: Vatican Pool / Vatican Media via Vatican Pool/Getty Images).

I färska kommentarer har ett uttalande av påve Franciskus att ”krig aldrig kan rättfärdigas” blivit första sidnyhet världen över. Det var bara det att han inte sagt just så. Den Helige Fadern har i samband med minnet av Förintelsen sagt att ”hatets och våldets logik” aldrig kan rättfärdigas.

Icke desto mindre har kommentarerna under den gångna veckan präglats av ett mönster av starka uttalanden mot krig. Några har frågat sig om det betyder att den Helige Fadern åsidosatt den katolska traditionen att försvara det rättfärdiga kriget. Så är nu inte fallet men frågan bör gås igenom noggrant.

Världen vill inte se påven som hejaklacksledare för krig; sådana finns det redan tillräckligt många av. Rom tjänar som vittne för fred och fredens möjligheter och det kanske aldrig varit mer dramatiskt än i S:t Johannes XXIII:s encyklika 1963, Pacem in terris (Frid på jorden) som skrevs månaderna efter Kubakrisen som fört världen fram till avgrundens brant. De flesta encyklikor faller oss kanske ur minnet men 60-årsminnet av Pacem in Terris blev mycket uppmärksammat förra året.

Påve Franciskus har under senare veckor talat om krig med allt större tyngd i sin retorik. Den Helige Fadern har i flera år använt uttrycket “ett tredje världskrig som utkämpas styckvis”. Tonen i de påvliga uttalandena har höjts allt oftare och han har fördömt krig efter två år av storskalig invasion av Ukraina och tre månaders krig mellan Israel och Hamas i Gaza.

I mars 2022 menade påve Franciskus i videosamtal med patriarken Kyrill av Moskva att det inte längre var möjligt att tala om ”ett rättfärdigt krig”. Han sa att ”krig alltid är orättfärdiga.”

I en intervju i juni 2022 talade påve Franciskus om landstigningen i Normandie 1944 med frågan om det kunde ”rättfärdigas” att sända allierade soldater mot nazisternas befästningsverk. Han gick vidare och föreslog att tiden kanske kommit att överväga om ens ett ”rättfärdigt krig” skulle kunna utkämpas.

“Jag tror tiden har kommit för oss att tänka igenom begreppet ’rättfärdigt krig’ igen. Ett krig kan vara rättfärdigt. Rätten till självförsvar finns. Men vi måste tänka igenom hur begreppet används nuförtiden,” sa påve Franciskus.

Påve Franciskus förklarade i sin påvliga bok Against War i augusti 2022:

“Krig är inte lösningen, krig är vanvett, krig är monster, krig är en cancer som äter sig själv och slukar allt! Krig är också ett helgerån som bryter ner det mest dyrbara på vår jord, det mänskliga livet, alla oskyldiga små, det som är vackert i skapelsen. Jo, krig är ett vanhelgande!”

“Krigen är alltid en förlust” sa den Helige Fadern förra året på Alla Själars dag när han besökte militärkyrkogården i Rom. ”Det finns aldrig någon fullständig seger. Den ena sidan vinner över den andra men bakom det finns alltid förlusten i det pris som måste betalas.”

Vid sin Angelusbön för 10 dagar sedan talade påven om ”kriget i sig” som ”ett brott mot mänskligheten”:

”Vi ber att de som har makten över konflikterna tänker igenom att krig inte är ett sätt att komma till rätta med dem därför att krig sår ut död bland civila och förstör städer och infrastrukturer. Med andra ord är krig idag i sig självt ett brott mot mänskligheten. Låt oss inte glömma detta. Kriget självt är ett brott mot mänskligheten.”

Under generalaudiensen den 24 januari sa den Helige Fadern att ”krig i sig självt är ett förnekande av mänskligheten.”

Om kriget är “helgerån”, “förnekelse av det mänskliga” och ett ”brott mot mänskligheten”, är frågan om påve Franciskus förordar pacifism och lär att även självförsvar mot en angripande makt är förbjudet?

Nej. Det är viktigt att också gå till andra källor.

Den Helige Fadern medgav i encyklikan Fratelli Tutti 2020 att ett rättfärdigt krig är möjligt men att kriterierna i det fallet kunde tillämpas för fritt:

“Det är lätt att välja krig med stöd av alla slags humanitära, försvarsgrundade eller försiktighetsinriktade ursäkter, och till och med använda sig av tillrättalagd information. Under senare tid har alla enskilda krig skenbarligen ’rättfärdigats’. Katolska kyrkans katekes säger att det med militära krafter är möjligt att försvara sig med militära insatser vilket förutsätter att det stränga kravet på ’visst moraliskt rättfärdigande’ har uppfyllts. Det kvarstår att en för bred tolkning av denna potentiella rättighet ligger nära till hands. Somliga skulle då felaktigt godkänna också sådant ‘förebyggande’ agerande, eller krigshandlingar, som knappast kan undvika ett sådant ont och sådan obalans, som är större än det onda och den brist på ordning som skulle elimineras (258).

Påve Franciskus skrev därutöver i samma dokument om skyldigheten att motstå en angripare genom att ”frånta honom makt över situationen”.

“Det är vår kallelse att älska alla utan undantag; det betyder inte samtidigt att kärleken till en angripare tillåter honom att fortsätta förtrycka oss, eller att låta honom tro att det han gör kan accepteras. Tvärtom betyder sann kärlek till en förtryckare att försöka få honom att upphöra att kuva andra genom sitt agerande. Det betyder att ta ifrån honom en makt han inte förstår att använda rätt och som förminskar hans egen mänsklighet och andras. Att förlåta innebär inte att man tillåter en angripare att kränka sin egen och andras värdighet, eller att låta brottslingar fortsätta sina onda gärningar” (241).

De senaste påvliga kommentarerna förstås bäst som passionerade vädjanden om fred – som ett cri de coeur mot lidandena i krig – snarare än ett noggrant formulerat uttalande om vad Kyrkan lär. Tar man uttalandena isolerade för sig, utan att sätta in dem i sammanhang som Katekesen – och Fratelli Tutti, som hänvisar till katekesen – skulle påvens kommentarer kunna förstås som ett förkastande av den långa katolska traditionen i frågan om krig och fred, som inte är pacifistiskt. Man kan i påve Franciskus’ uttalanden höra ekon från S:t Johannes Paulus II:s enträgna vädjanden att undvika krigen.  ”Kriget är en förlust för mänskligheten” kommer från Johannes Paulus’ budskap på Världsfredsdagen jubileumsåret 2000:

”Generellt sett löser inte krig de problem som utlöser dem; bortsett från den hemska skada de orsakar visar de sig också till slut meningslösa. Krig är en förlust för mänskligheten. Bara i fred och genom fred kan respekten för den mänskliga värdigheten och dess omistliga rättigheter säkerställas.”

Trots detta har Johannes Paulus, som härdats i den smältdegel Polen blivit under Nazitysklands och Sovjetunionens ockupation, också talat om det kristna motståndet mot det onda. Han påminde 1987 i Gdansk på Westerplatte om de unga polska soldaternas ”heroiska kamp” och ”stora symbolvärde” när de stridit mot nazisterna med ”ädel envishet.” Han föreslog att deras vittnesbörd skulle tjäna som förebild för de unga polackerna som kommit för att lyssna på honom.

Kanske var det än mer anmärkningsvärt att påven Benedikt XVI kom att predika på 70-årsdagen av Slaget om Storbritannien då han var på besök med anledning av saligförklaringen av kardinal John Henry Newman. Den tyske påven tackade det brittiska folket för kampen mot nazisterna.

“För mig som levde på den tiden och fick lida igenom naziregimens mörka dagar i Tyskland är det djupt berörande att vara här med er vid detta tillfälle och påminnas om hur många av era landsmän som offrade livet och modigt motstod denna onda ideologis krafter,” sa Benedikt. Både Johannes Paulus och Benedikt vädjade enträget om fred. Johannes Paulus kampanjade kraftfullt mot både första och andra Gulfkriget och kallade kriget ”ett lönlöst äventyr.”

Påve Franciskus har valt en annorlunda emfas. Men den katolska traditionen om ett rättfärdigt krig står kvar.

Fader Raymond J. de Souza

Översättning till svenska, 3 februari 2024, Göran Fäldt.

Inlägget kommer från sidan www.ncregister.com

Direktlänk till inlägget klicka här