George Weigel: ”Inklusion” och katolicism

3
min read

George Weigel: ”Inklusion” och katolicism

ons, 02/08/2023 - 14:14
Posted in:
0 comments

Ända sen urminnes tid har katoliker sen barnsben fått lära sig att kyrkan hade fyra "kännetecken": Kyrkan är en, helig, katolsk (som i "universell") och apostolisk. Dessa kännetecken härrör från den nicenska-konstantinopelska trosbekännelsen, som vi reciterar vid mässan på söndagar och vid liturgiska högtider. Den katolska kyrkans katekes lär att kyrkan "inte äger" dessa "oskiljaktigt kopplade" egenskaper "av sig själv"; snarare "är det Kristus som genom den Helige Ande gör sin kyrka till en, helig, katolsk och apostolisk, och det är han som kallar henne att förverkliga var och en av dessa egenskaper" (CCC 811).

Märk väl att "inkluderande" inte är ett av kyrkans kännetecken som ges av Kristus, även om "universellt" är det. Skillnader är, som alltid, viktiga.

Universalitet måste prägla kyrkans evangeliska mission, för Herren befallde oss att gå ut i världen bland alla folk och "kalla alla till hans lärjungar" (Matt. 28:19). Och en viss typ av inkludering utmärker en avgörande kyrklig verklighet: "Ty så många av er som döptes in i Kristus har tagit på er Kristus. Det finns varken jude eller grek, det finns varken slav eller fri, det finns varken man eller kvinna; Ty ni är alla ett i Kristus Jesus" (Gal. 3:28). Dessutom är kyrkan kallad av Herren att tjäna alla, inte bara kyrkans egna. Som den historiske sociologen Rodney Stark påpekat, lockade forntidskyrkans vård och omsorg om de sjuka som inte tillhörde de troendes eget hushåll, konvertiter i den klassiska antiken, då de sjuka vanligtvis övergavs, också av sina egna familjer.

Dessa uttryck för kyrklig inkludering (eller katolicitet eller universalitet) är dock inte vad den samtida gängse kultursynen menar med att vara "inkluderande". Vanligtvis anses "inkludering" idag som en kod för att acceptera allas definition av jaget som om den självdefinitionen uppenbarligen överensstämde med verkligheten, i sig vore oemotsäglig och därmed krävde bekräftelse.

Det är i sammanhanget värt att notera att Herren Jesus ibland förordade en allvarlig uteslutning. Ett slags syndare utesluter han från salighet: "Den som hädar mot den Helige Ande får aldrig förlåtelse" (Mark 3:29). Och hans fördömande av de skoningslösa: "Gå bort från mig, ni förbannade, in i den eviga eld som är för djävulen och hans änglar" (Matt. 25:41). Samt ödet för den som frestar de minsta, oskyldiga: "Det skulle vara bättre för honom om en kvarnsten hängdes runt hans hals och han kastades i havet" (Luk. 17:2). Och hans beslutsamhet att "sätta eld på jorden" (Luk. 12:49) och bränna bort allt som stred mot Guds rike.

Frågan om "inkludering" och kyrkans självförståelse togs nyligen upp i en artikel publicerad i Amerika av kardinal Robert McElroy, eftersom den känslighet som visas i kardinalens artikel inte är Bibelns, kyrkans fäder, Andra Vatikankonciliets eller katekesens. Det är känsligheten i den samtida gängse synens besatthet av "inkludering".

Artikeln antyder, om än ofullständigt, att av oro och med hänsyn till inkludering är prästvigningen av kvinnor till högre prästadömen och den moraliska integriteten för homosexuella, öppna frågor. Men det är inte den katolska kyrkans fasta lära. Hur kan en förnuftig människa som avlagt högtidliga eder där han accepterat denna undervisning och lovat upprätthålla den, tro något annat?

Enligt den samtida gängse kultursynen verkar kardinalens artikel betrakta genusteori som en sekulär form av uppenbarad sanning. Faktum är att teorier om kulturellt konstruerat "kön" och "flytande könsidentitet" helt motsäger den gudomliga uppenbarelsen: "till man och kvinna skapade han dem" (1 Mos 27:<>).

Artikeln gör utstuderade (utan källangivning) påståenden om utbredd "fientlighet" mot "HBTQ-samhällena", som anser att sådana "djupt rotade" attityder är "demoniska". Men kardinal McElroy har ingenting att säga om de allvarliga (och lätt dokumenterbara) kulturella, professionella och juridiska påtryckningar som utövas mot dem som vägrar att följa samtidens gängse syn på vad som är den rätta ordningen för den mänskliga kärleken.

Samtidens besatta inkluderingshymn är Frank Sinatras banala koncept på frihet: "I did it my way."

Att bränna rökelse vid altaret för en sådan banalitet kommer inte att föra män och kvinnor till Kristus som kopplat friheten till sanning: "du ska få veta sanningen och sanningen kommer att göra dig fri" (Joh. 8:32). Den katolska kyrkan är en gemenskap av män och kvinnor, som alla kämpar med sina mänskliga svagheter när de konfronterar det mänskliga livets alla utmaningar. Men lärjungarnas gemenskap har också fått till sig de sanningar av Herren själv som verkligen befriar  – och inte är föremål för bekräftelse eller förnekelse av diskussionsgrupper. Som den bibliska författaren påminde sina läsare (och oss): "Låt dig inte vilseledas av "alla slags villoläror" (Hebr. 13:9), som hotar evangelisationen.

Samtidens gängse syn på "inkludering" är inte autentisk katolicitet.

                                                                                                        George Weigel

George Weigel är Distinguished Senior Fellow i Washington, DC: s Ethics and Public Policy Center, där han innehar William E. Simon-stolen i katolska studier.

 

Översatt till svenska för Katolsk Horisont, Ingeli Aalto (februari 2023)

Inlägget kommer från sidan www.firstthings.com

Direktlänk till inlägget klicka här

 

Gråbröderna

De senaste artiklarna

Katolsk Horisont
10/04/2024
Katolsk Horisont
5/04/2024