Scales of Justice (Rättvisans vågskålar) Tom Mc Nemar

Enligt Luther består rättfärdiggörelsen framför allt i att människans synder, som förblir i själen, bara täcks över och tillskrivs en utifrån kommande Kristi rättvisa; därför kan han hävda att också ”de rättfärdiga syndar i varje god gärning” (jfr Denzinger nr 771), och också att ”varje god gärning som den rättfärdige utför förtjänar förbannelse [damnabile] och dödssynd [peccatum mortale], om den ska betraktas som vad den verkligen är i Guds dom” (jfr Möhler, "Symbolik", 22).

Uppfattningar om de goda gärningarna

Enligt Calvins lära är de goda gärningarna ”orenheter och föroreningar” (inquinamenta et sordes), men Gud övertäcker de nedärvda hemskheterna med Kristi kappa av förtjänster och tillskriver dem de förutbestämda som goda gärningar för att Han ska kunna … löna dem inte med det eviga livet utan i bästa fall med timlig belöning. I konsekvens till Luthers förkunnande av ”den evangeliska friheten” har Johannes Agricola (död 1566) försäkrat att det i det Nya Testamentet inte var tillåtet att predika ”Lagen”, och Nikolas Amsdorf (död 1565) stod fast i att de goda gärningarna var påvisbart skadliga.

Sådana överdrifter gav 1527 upphov till den hätska Antinominianska striden, som, efter den del ansatser från Luther, avgjordes slutligen 1540 genom ett återkallande framtvingat av Agricola genom Joakim II av Brandenburg.

Fastän den nutida protestantismens lära fortsätter att vara oklar och obestämd, undervisar den i allmänna ordalag att de goda gärningarna är en spontan konsekvens av den rättfärdiggörande tron utan att ha någon inverkan på det eviga livet. Konciliet i Trient har, bortsett från tidigare dogmatiska uttalanden från Andra Synoden i Orange 529 och från Fjärde Laterankonciliet 1215 (se Denzinger, 191, 430), stått fast vid den traditionella läran om förtjänsterna med motiveringen att det eviga livet är både en nåd och en belöning (Sess. VI, kap. xvi, i Denzinger, nr 809).

Det fördömde som heretisk Luthers lära om de goda gärningarnas syndfullhet (Sess. VI, can. xxv), och förklarade som dogm att de rättfärdiga, som lön för de goda gärningarna som utförts i Gud, får vänta sig en evig lön genom de förtjänster Jesus Kristus vunnit (loc. cit., can. xxvi).

Kyrkans doktrin är helt enkelt ett eko från Skriften och traditionen. Gamla testamentet förklarar redan de goda gärningarnas förtjänstfullhet inför Gud: ”Men de rättfärdiga lever för evigt. Hos Herren har de sin lön” (Salomos vishet, 5:15). ”Låt dig inte hindras från att infria ett löfte i tid; ty Guds belöning varar för alltid” (Jesus Syraks Vishet, 18:22; not, sista satsen saknas i Bibel 2000, men se Douay-Rheims Bible, ”Let nothing hinder thee from praying always, and be not afraid to be justified even to death: for the reward of God continueth for ever” 22, övers. anm.). Kristus själv tillägger i Saligprisningarna denna grundläggande tanke: ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i himlen” (Matt 5:12).

Beskrivningen i den Yttersta Domen

I beskrivningen av Yttersta Domen säger Han att den eviga saligheten är beroende av konkreta barmhärtighetsgärningar (Matt 25:34 ffr). Trots att S:t Paulus alltid med samma kraft framhåller att den kristna nåden alltid ges helt fritt, erkänner han också förtjänsterna som har nåden som sin källa och den belöning som tillkommer de kristna från Guds sida, som han ibland kallar ”pris” (Filipperna 9:24; 1 Korinthierna 9:24 "belöning" (Kolosserna 3:24; 1 Korinthierna 3:8 ), "rättvisans krona” (2 Timotheos 4:7; jfr Jakob 1:12).

Det är värt att notera, att i de nu nämnda, och i många andra, de goda gärningarna inte framställs som tillägg till den rättfärdiggörande tron utan som riktiga frukter av rättfärdiggörelse och som del i den eviga lyckan. Och ju större förtjänsten är, ju större är belöningen i himlen (jfr Matteus 16:27; 1 Korinthierna 3:8; 2 Korinthierna 9:6). Bibeln själv förkastar alltså påståendet att ”tanken på förtjänst ursprungligen är främmande för evangeliet” (" Realencyklopädie für protest. Theologie," XX, 3:e uppl., Leipzig, 1908, sid. 501).

Den eviga lönen enligt Bibeln

Att den kristna nåden kan förtjänas antingen genom att hålla den judiska lagen eller genom naturliga gärningar är i sitt slag ensamt och alldeles främmande för Bibeln. Å andra sidan utlovas evig lön i Bibeln för de övernaturliga gärningarna som utförs i nådens tillstånd därför att kristna har förtjänat den (jfr Matteus 25:34; Romarbrevet 2:6; 2 Korinthierna 5:10).

Till och med protestanter medger att ”tanken på att förtjäna nåden” fanns med i de apostoliska fädernas och de kristna apologeternas skrivna verk och ”tolkades som en del av evangeliet”, och att Tertullianus gett Västerlandets katolicism en ”grundton genom att försvara ”förtjänandet i den strikta betydelsen” (Realencykl., sid 501, 502).

De tidiga kyrkofäderna om den eviga lönen

Efter honom kom S:t Cyprianus med förklaringen att ”människan kan uppnå skådandet av Gud om hon gör sig förtjänt av det genom sitt liv och gärningar” ("De op. et elemos.", xiv, ed. Hartel, I, 384). Med S:t Ambrosius och S:t Augustinus tog andra kyrkofäderna den katolska doktrinen om förtjänstfullheten som vägledare i undervisningen, inte minst i homilierna till de trogna så att den obrutna samsynen mellan Bibeln och traditionen säkerställdes, liksom den mellan patristisk och skolastisk undervisning, och mellan gången tid och nutid.

”Reformationens” förkastande av förtjänsterna

Om då ”reformationen egentligen var en kamp mot läran om förtjänsterna” (Realencyklopädie, loc. cit., sid. 506), bevisar det bara att Konciliet i Trient utgjorde ett försvar mot obefogade innovationer i den gamla läran om det förtjänstfulla i de goda gärningarna som i lika grad står på Skriftens och traditionens grund.

Kyrkans lära i den här frågan står dessutom i full överensstämmelse med den naturliga etiken. Den gudomliga Försynen och högsta lagstiftaren är skyldig sig själv att ge effektiva påföljder till både den naturliga och övernaturliga lagen med dess många bud och förbud för att trygga följsamhet mot lagen genom att erbjuda belöning och straff.

Påföljder hör också till mänskliga lagar som ofta är stränga. Den som förnekar att de goda gärningarna som utförs av de rättfärdiga är förtjänstfulla, förnekar också att syndarens missgärningar innebär skuld och klander, vidhåller att synderna undkommer straff och att det inte finns någon anledning att frukta helvetet. Om det inte finns någon lön för evigheten efter ett rättfärdigt liv och inte något straff i evigheten för synd, kommer de flesta att tro att det inte gör någon skillnad om man lever ett gott eller ont liv. Det skulle gå emot den förnuftigt tänkande naturen att föra ett omoraliskt liv, även om varken belöning eller straff fanns; ty den moraliska plikten att alltid göra det som är rätt är inte i sig beroende av vedergällning för synd.

Kants pliktmoral

Men Kant gick otvivelaktigt för långt när han som omoraliska avfärdade sådana gärningar som utfördes för vår personliga lyckas skull, eller för andras, och proklamerade det ”kategoriska imperativet”, d.v.s. den kyligt uppfattade plikten som enda motiv för det moraliska uppträdandet.

Ty även om den så kallade ”moraliska viljans autonomi” vid första anblicken förefaller i hög grad idealisk, är den onaturlig och kan inte tillämpas i vardagslivet därför att dygden och lyckan, plikten och det förtjänstfulla (med förväntan på belöning), inte är ömsesidigt uteslutande utan är varandras motsvarigheter och kompletterar varandra under gemensamma villkor.

Det goda samvetets frid som följer på ett troget iakttagande av plikten är en icke eftersträvad belöning för vårt handlande, och en inre lycka som inget missöde kan ta ifrån oss, så att det står klart att plikten och lyckan alltid är sammankopplade.

Men är inte detta ständigt pågående handlande ”med en blick mot himlen”, som professor Jodl säger i förebråelserna mot katolsk moralundervisning, den värsta ”legosoldatsandan” och girigheten som snedvrider allt moraliskt handlande in i själva roten? Kan det överhuvudtaget vara fråga om moral om det bara är begär efter evig salighet eller bara fruktan för helvetet som avgör om vi skall göra det goda och undvika det onda? Ett sådant sinnelag är sannerligen fjärran från att vara den katolska moralens ideal.

Vårt högsta ideal

Tvärtom förkunnar Kyrkan för alla sina barn att den rena kärleken till Gud är det första och högsta budet (jfr Mk 12:30). Vårt högsta ideal är att handla av kärlek. Ty den som verkligen älskar Gud kommer att hålla hans bud även om det inte funnes någon evig lön att vänta i det kommande livet.

Det är ju ändå så att önskan att komma till himlen är en nödvändig och naturlig följd av den fullkomliga kärleken till Gud; ty himlen är att komma i fullkomligt åtnjutande av Gud genom kärleken.

Som en verklig vän önskar träffa sin vän utan att därför sjunka ner i egoismen, så önskar den älskande själen njuta av det saliga åskådandet, men inte som ett krav på belöning, utan av ren kärlek. Det är tyvärr alldeles för sant att bara den bästa sortens kristna, och särskilt Kyrkans stora helgon, når upp till denna höga moraliska standard i vardagslivet.

Det stora flertalet vanliga kristna måste avhålla sig från synd av fruktan för helvetet och sporras till goda gärningar med tanken på en evig lön innan de når upp till en fullkomlig kärlek. Men även för själar som älskar Gud kommer tider av allvarliga frestelser och då bara tanken på himlen och helvetet räddar dem från att avfalla. Sådana sinnelag kan var vanemässiga eller övergående och moraliskt mindre fullkomligt, men inte omoraliska.

Konciliets i Trient svar

Så som det enligt Kristi lära, och också enligt S:t Paulus’ (se ovan), är berättigat att hoppas på en himmelsk belöning, så är enligt Kristi undervisning (jfr Matt 10:28) också fruktan för helvetet skäl för ett moraliskt handlande som är ”av Guds nåd och den Helige Andes ingivelse” (Konciliet i Trient, Sess. XIV, kap. iv, i Denzinger, nr. 898). Bara den önskan om ersättning (amor mercenarius) är klandervärd som nöjer sig med en evig lycka utan Gud, och den ”dubbelt underdåniga fruktan” (timor serviliter servilis) är ensamt omoralisk som utgår från blotta fruktan för bestraffning utan att samtidigt frukta Gud. Men såväl Kyrkans dogmatik som hennes morallära undviker båda dessa ytterligheter.

Protestanter skyller Kyrkan för att fostra till ”krav på belöning” men anklagar henne också för att lära ut ”rättfärdiggörelse genom gärningar”. De hävdar att Kyrkan lär att yttre gärningar i sig själva, som fasta, allmosor, vallfärder, rosenkransbön o.s.v., gör katolikerna goda och heliga utan att tillmäta det inre sinnelaget och intentionerna någon betydelse. ”Hela läran om förtjänsterna, särskilt som den förklaras av katoliker, går tillbaka på den felaktiga uppfattning som placerar in det väsentliga värdet av moralen i det individuella handlandet utan någon som helst hänsyn till det egna sinnelaget, som den personliga viljans medvetna inriktning” (Realencyklopädie, loc. cit., sid. 508).

Sådana påpekanden vittnar bara om stor okunnighet om katolsk doktrin. Kyrkan lär i samstämmighet med Bibeln att de yttre gärningarna bara har ett moraliskt värde i den utsträckning de utgår från ett rätt inre sinnelag och avsikt (jfr. Matt 6:1 ffr.; Mk 12:41 ffr.; 1 Kor 10:31, o.s.v.). Så som kroppen får livet av själen så måste yttre gärningar genomsyras och levandegöras genom helig avsikt.

De dagliga ”goda avsikterna” enligt Augustinus

Med fin känsla för ord säger S:t Augustinus (Serm. iii, n. xi): Bonos mores faciunt boni amores. (”De blir goda ledsagare på kärlekens vägar”, övers. anm.) Härav följer att Kyrkan manar sina barn att varje morgon ålägga sig ”en god avsikt”, för att därigenom helga hela dagen och låta också det yttre livets neutrala handlingar ske till Guds ära; ”allt till Guds större ära”, är en trogen katoliks ständiga bön. Katolska kyrkans morallära inte bara förklarar att yttre goda gärningar, som utförs utan en motsvande god avsikt, saknar allt moraliskt värde utan ser med avsky på sådana gärningar som hyckleri och skenbart goda handlingar. Däremot skulle den goda avsikten, så länge den är äkta och djupt rotad, alltid sporra oss till yttre handlingar och utan dem skulle den goda avsikten bara skenbart vara levande.

Ett tredje angrepp på den katolska doktrinen om förtjänsterna sammanfattas i ordet ”självrättfärdiggörelse”, som om den rättfärdige ytterst föraktade Kristi förtjänster och gjorde anspråk på värdet av de goda gärningarna helt för egen del. Om någon katolik någonsin varit så fariseisk som att leva efter den läran och tro på den skulle han säkerligen gå helt emot vad Kyrkan lär. Kyrkan har alltid förkunnat det S:t Augustinus uttryckt med orden: "Non Deus coronat merita tua tanquam merita tua, sed tanquam dona sua" (”Det är Inte en Gud som lagerkröner timliga förtjänster och bevarar dem som våra förtjänster, utan snarare som sina egna gåvor”, övers. anm., De grat. et lib. arbitrio, xv), d.v.s. Gud kröner dina förtjänster, inte som något du tjänat in, utan som Hans gåvor. Ingenting inskärptes mer strängt och ofta av Konciliet i Trient än påståendet att de trogna har Förlossaren Jesu Kristi oändliga förtjänster att tacka för förmågan att vinna förtjänster och för alla goda gärningar.

De förtjänstfulla insatserna genom Kristus

Det är helt klart att förtjänstfulla insatser som ”frukter av rättfärdiggörelsen” inte kan vara något annat är förtjänster som har nåden som källa och inte naturen (jfr Konciliet i Trient, Sess. VI, kap. Xvi). En katolik måste förlita sig helt på Kristi förtjänster och ödmjukt erkänna att också de förtjänstfulla gärningarna som förvärvats med nådens hjälp är fulla av ofullkomligheter och att rättfärdiggörelsen är osäker.

Konciliet i Trient uttalar sig otvetydigt om botgöringens gottgörelsevärde: ”Människan kan alltså inte förhärliga sig själv utan får hela sin upphöjelse i Kristus i vilken vi lever, rör oss och som är vår gottgörelse och som frambringar frukter som är värdiga botgörelsen som är verksam i Honom och som frambärs till Fadern av Honom och tas emot genom Honom av Fadern” (Sess. XIV, kap. viii, i Denzinger, nr. 904). Låter det som självrättfärdiggörelse?

Översättning till svenska Göran Fäldt, 2020.

Inlägget kommer från sidan www.newadvent.org

Direktlänk till inlägget klicka här