Konsensus låter bra, men är det en bra beslutsmetod? Som den tillämpas medför den egentligen en slags tystnadens kultur: den som har en mot övriga en avvikande uppfattning väljer ofta att avstå från att yttra sig. Bättre är att acceptera vad man uppfattar vara majoritetens inställning. Om konsensus saknas, sker ingenting. Frågan faller.
Hur underbart är det inte att vi har Guds Moder Maria, den helige Josef och alla helgonen som våra förebilder och som alltid vill hjälpa oss på helighetens väg! Men så kommer frågorna på vägen. Vad måste vi göra, hurdana måste vi vara? Vi har olika levnadsstånd, naturligtvis! Men samma mål, eller tror vi det inte?
I år har vi talat mycket om S:t Paulus VI:s encyklika Humanae vitae. När vi nu ska fira Alla Helgons högtid får vi tillfälle att placera in denna viktiga Kyrkans lära i det större sammanhanget, själen, kroppen och uppståndelsen.
Vad hände? Vad ska vi förvänta oss? Världsfamiljemötet i Irland är nu över och en biskopssynod om de ungas situation har i stället tagit vid och pågår i Rom. Humanae vitaes författare, påven Paulus VI, har helgonförklarats. Och vi själva har haft ett besök av helgonreliker, lilla Thérèse och hennes föräldrar. Överallt är man överväldigad över den stora uppslutningen i bön och vördnad. Norge har upplevt det lika starkt som vi i Sverige.
I tider av sorg och smärta i Moder Kyrkan kan vi förlita oss på de goda änglamakterna som alltid tjänar Gud och uppreser de fallna i kampen mellan gott och ont. Det är Kristi frälsningsverk att Han kommit, inte för att ersätta en fallen värld eller en syndfull mänsklighet med en annan, utan att Han har kommit för att blåsa liv i ”den tynande veken och inte utsläcka den”.
Ett gammalt talesätt om vad som är sann auktoritet menade att ingen auktoritet kan utövas utan ordning och kunskap. Den som styr med kunskap men saknar ordning misslyckas, liksom den som styr med ordning men saknar kunskap också misslyckas.
Den medicinska vetenskapen och läkarnas kunnande har under vår tid väsentligt utökat möjligheterna att framgångsrikt behandla sjuka. Det har också inneburit att fler i dag är positiva till organdonation än för några år sedan även om kunskapen inom detta svåra område ibland skiljer sig avsevärt mellan specialisterna själva och mellan vårdpersonal och dem frågan berör. Kunskapsgapet mellan en välutbildad läkarkår och allmänheten är inte alltid lätt att överbrygga även om sjukhusen gör en stor insats genom att förmedla och förklara relevant information.
