Göran Fäldt

Sekularismens credo: Vi vill inte tro på Gud, vi vill inte lyssna på Kyrkan, vi vill inte låta oss ledas av Bibeln! Allt detta gammaldags måste bort för att ge plats åt alla människors lika rätt att leva som de vill! Vi kan inte tolerera hänvisningar till källor som hör till det förgångna. Vi måste göra tabula rasa, rent hus! Men vad visar historien? Vad hände efter Franska revolutionen? Vad hände med Vår Frälsares ortodoxa katedral i Moskva som Stalin lade i ruiner?

Om ett rättssystem dömer oskyldiga till fängelse, då skall med all rätt alla oskyldiga sättas i fängelse. Australienfödde Kardinal George Pell, tidigare ärkebiskop i Sidney och i Melbourne har, trots otillräckliga bevis om sexuellt utnyttjande av minderåriga i sin egen katedral i själva sakristian omedelbart efter 11-mässan en söndag hela tiden hävdat sin oskuld. Inga objektiva vittnen finns till den påstådda händelsen som, när man försöker rekonstruera den, faller på sin egen orimlighet. Trots fördomsfulla åklagare och hemlighetsmakeri om själva rättegångarna och en uppjagad antikatolsk mediastorm har kardinalen nu dömts skyldig till ett brott som kan ge långt fängelsestraff. Han har redan satts i fängelse i väntan på domstolens utdömande av straffet.

Föräldrar som har barn i årskurs 5 kan nu vänta sig att deras barn kommer hem och berättar om fortplantningens biologiska sidor. Det handlar om unga människor som inte utvecklats i riktning mot sexuell mognad eller tankar på att bilda familj. Mot sin vilja ska de plötsligt undervisas om spermier och ägg och hur embryon kommer till. Att sexualitet har med mänsklig kärlek att göra kan inte utgöra en del av denna påtvingade undervisning om sexualitetens beståndsdelar. Livet blir något kallt och abstrakt – kanske skrämmande? I detta viktiga skede i barns liv, var kommer värmen in, varifrån kommer tryggheten?

En kvinnlig läkare på ett svenskt privat sjukhus upptäckte livstecken hos ett barn som var bestämt för abort. Läkaren tänkte på sin huvuduppgift att försöka rädda liv och lindra sjukdom och lidande. Barnet överlevde genom läkarens rådiga ingrepp men hon fick allvarlig kritik för att ha frångått uppgiften att abortera. Historien fick rättsligt efterspel som blev riksnyhet.

Jag hade en gång en dröm om en predikan som jag skulle hålla inför en liten mycket trogen och praktiserande grupp katolska kristna. I drömmen var altaret ett långt bord med platser på båda sidor och två hedersplatser på bägge ändarna. Bordet var dukat med vit duk broderad i kanterna. Symboliskt utförd fanns en pelikan i mitten av duken. Pelikanen såg ut att såra sig själv i bröstet och få droppar av blod att tränga fram och som en liten pelikanunge försökte komma åt genom att trycka sin redan långa näbb på sidan mot mammans fjädrar.

Förändringar i kristnas andliga liv kan beskrivas på olika sätt beroende på bakomliggande faktorer och omständigheter i det personliga livet. Enkelt beskrivet kan man säga att det handlar om att vara ”med” eller ”mot” förändringar. Det kan liknas vid omställningen till en ny kultur som invandrare upplever, eller anpassningen till en delvis ny kyrklig miljö som många konvertiter upplever. ”Cradle Catholics”, de som växt upp i katolsk tro (från ”vaggan”) upplever ofta förändringar i mässans firande som en slags ”recycling”. För alla kan det handla det om känslor i otakt och trossanningar i konflikt. Det gamla används igen men i lite annan form.

Det är en rannsakningens tid i den Katolska kyrkan. Skandalernas tid är - i grund och botten – okyskhetens tid. Att ”alla är syndare” är egentligen en intetsägande och otillräcklig syndabekännelse som många tillgriper för att skyla över sanningen. ”Vi är ju bara människor – Gud skall förlåta oss.” Det är det stora misstaget, att skylla på alla andra. Domen kommer att bli desto hårdare.

Terrorhandlingar föds någonstans i existensiellt utanförskap med våldsbejakande åsiktsgemenskap. En liten, men ytterst farlig, ingrediens i den sociala, vardagliga matlagningen. Men se bara den enorma kraften i medkänsla och medlidande efter dessa onda gärningar. Tänk på den folkliga uppslutningen efter dådet på Drottninggatan i Stockholm, tänk på den stora folkliga manifestationen för kvinnorna som fråntogs sin rätt att välja att söka sin partner för livet. Överallt i världen kan dessa hoppets tecken ses som massrörelser.

Mammorna har mycket att lära oss pappor och män om trons verklighet. De kämpar igenom livets verkliga smärtor och plågor, de åtar sig ett ansvar med hela livet som insats för de nyfödda. Det stannar inte vid barndomen. Som katekesen säger, ”Den äktenskapliga kärlekens fruktsamhet inskränker sig inte till att enbart låta barn komma till, utan skall också gälla deras moraliska fostran och andliga bildning” (KKK 2221).

Ordet oroar, vem var Pelagius egentligen? Ja, vem var Arius? Är Augustinus verkligen svaret? Blir man inte jansenist på kuppen? I Kyrkan i dag oroar man sig för ”protestantifiering”. Det låter oekumeniskt! Men ingen oro för ekumeniken: våra evangeliska bröder och systrar vill gärna vara ekumeniska men varnar ibland för ”katolicering” eller ”sakramentalisering”.