Var S:t Göran sekterist?

I en protestantisk kulturregion tycks alla katolska regler vara ”sekteristiska”. Konvertiter till Katolska kyrkan i Sverige med svensk bakgrund får ibland försvara sig mot antydan att de tvingas underkasta sig ”regler”. Man menar att konvertiten måste uppge sin frihet att tänka själv och att andra kommer att tala om för honom eller henne vad han eller hon ska ”tycka och tänka”. Märkligt nog anser inte samma personer att samhällets regelverk förringar den medborgerliga friheten eller de mänskliga rättigheterna. De är bara om det är ett katolskt ”regelverk” som det är frihetsberövande och därmed sekteristiskt. Vi måste fråga oss vad en sekt är och om Kyrkan passar in i beskrivningen.

 Man kan säga att allt i Katolska kyrkan, spiritualiteten, moralläran, förberedelsen till sakramentens mottagande och sakramenten i det dagliga kristna livet, är stöd. I alla andliga och sociala situationer finns stöd att hämta. Församlingarna själva är stöd, även om det finns problem, och helgonens förbön är stöd.

Ämbetsbärarna, biskopen, prästerna, diakonerna, är vigda till stöd. Inte till förtryck! En katolsk kristen, som praktiserar sin katolska tro, blir själv stöd för andra. Det handlar hela tiden om frihet under ansvar. Sekten har också stöd att ge, därför drar den till sig många. Men den sluter sig in i sig själv och stöder sina medlemmar med en intensitet som blir starkare och starkare ju mer medlemmarna uppfattar sig som utvalda och upphöjda. Man lyder ledarna i allt och gör allt vad de begär.

Till slut blir sektmedlemskapet allt och utesluter alla andra, medmänniskor, släkt, samhälle. Man kan inte lämna en sekt utan att gå under. Jag hade en gång en elev i grundskolan som drogs till en amerikansk sekt och for till Kalifornien. Hans föräldrar gjorde allt för att behålla kontakten med sonen men de förstod att sekten indoktrinerat honom till att avsäga sig kontakten med föräldrarna. Till slut tog fadern tjänstledigt, reste till Kalifornien för att söka sonen. Efter lång tid och med polisens hjälp befriade han sonen och de återvände till Sverige där sonen blev väl omhändertagen och älskad.

 Det var föräldrarna som insett vad en sekt egentligen är och som bestämde sig för att riskera sina egna liv för att rädda sitt barn ur en sekt som var frihetsberövande.

 Det katolska livet är aldrig frihetsberövande utan bygger upp människan inifrån genom hennes goda egenskaper. En katolsk kristen bekänner frivilligt sin tro på det som Gud uppenbarat som sanning. Om man tror att detta är frihetsberövande och att andra bestämmer över en, har man missförstått den katolska tron och det katolska livet.

Gud ger människan någonting i Kyrkan som övertygar henne om att livet också är ett övernaturligt liv som inte upphör med den jordiska döden utan fortsätter. Hur hon lever, vad hon bekänner och tror, har därför stor betydelse för hur det övernaturliga och eviga livet kommer att bli inför Gud. Den som upptäckt att Gud är kärlek, och att Gud i barmhärtighet och rättvisa dömer och förlåter var och en som ångrar sig, kommer att söka en form för sitt liv där ett gensvar till Gud kan komma till uttryck i löften om trohet och ödmjukhet inför Gud.

Ett liv i en sådan bekännelse kan inte vara en sekts liv som visserligen har bekännelse men som inte har en apostolisk tro att bekänna sig till utan en individualistisk tro som man försvarar mot den gemensamma, allmänneliga tron.

 Kan man då säga att fornkyrkan, den första kristna gemenskapen på apostlarnas grund, var en sekt som sedan utvecklades till den universella kristna religionen som är hierarkiskt uppbyggd och som erkänner ett av Kristus instiftat läroämbete i en person, aposteln Petrus och hans efterträdare i historien? Det är ingen tvekan om att tron förtydligades genom tvister om sanningen och om ”regler” förberedelserna till dopet och sedan till de övriga sakramenten.

Det är ingen tvekan om att kristna kunde ansluta sig till Kyrkans tro, förneka den och lämna gemenskapen, men också återvända till den genom försoning. Man kan möjligen religionssociologiskt kalla den en avskärmad och sluten gemenskap.

Kyrkan blir i själva verket en gemenskap i andlig och moralisk mening som skapar relationer och som expanderar genom uppoffringar och praktiska gärningar. Det som håller samman är arvet från dem som kände Kristus personligen och följde honom. All trosutveckling bygger på de tolv apostlarnas vittnesbörd om Jesus och som kan utläsas i skrifter författade av dem eller av deras efterföljare. Den tron är fast och oföränderlig eftersom den bygger på vad Gud uppenbarat genom Sonen och som bekräftats av Anden.

Att bekänna den katolska tron är bara möjligt genom den personliga tron som inte är individualistisk utan given som andlig gåva i dopet. Gör nu detta den katolska gemenskapen till en sekt? Om den vore styrd av människor enbart och genom dominanta ledare kunde den vara en sekt.

Men eftersom de andliga ledarna själva är lärjungar som tror på apostlarnas levande vittnesbörd är det inte en sluten sekt utan en dynamisk och utåtriktad gemenskap som söker det allmänt goda för andra. I en sekt kan människor utnyttjas och förminskas men i Kyrkan kan människor bara ge sig själva i tjänande till andra och därigenom bryta sin naturliga egocentricitet och ensamhet.  

En sekt kan skapa en stark identitet. En sekt kan ha många goda krafter och uppbäras av personlig offervilja. Kyrkan, den av Kristus grundade kyrkan, skulle dö om den slöt sig inom sig själv och upphöjde sig i en känsla av utvaldhet.

Kyrkan kan bara leva om den är självutgivande i kärlek i det heliga korsets lidande och försonande tjänande. Hon kan bara leva om hon är som Kristus själv som är Kyrkans kropp. Alla är inbjudna att ansluta sig frivilligt till denna nådens gemenskap som krävt så många martyrer för trons skull, inte minst i vår tid.

Det kan man kanske säga bevisar att Kyrkan inte är sekt utan självutgivande kärlek.

Martyren S:t Georgs dag 23 april 2020.

                                                                                                 diakon Göran Fäldt