Olämpligt uttalande av jesuiternas nyvalde general
I en intervju med jesuiternas nyvalde general, fader Arturo Sosa Alcabal, av Giuseppe Rusconi, publicerad på bloggen Rossoporpora den 22 februari 2017, (översatt av Matthew Sherry för Sandro Magister, expert på det som sker i Vatikanen), har den exakta ordalydelsen i evangeliet ifrågasatts.
I intervjun kommer frågan om förbudet mot skilsmässa upp. Alla vet vad Herren Jesus har sagt i Matteus evangelium 19, ”Det Gud sammanfogat får människan inte skilja åt” och ”Den som skiljer sig och gifter om sig begår äktenskapsbrott”.
I alla tider har Kyrkan och alla kristna förstått det som en oföränderlig sanning. I alla tider har hela Bibeln uppfattats som helig, som ord Gud gett utvalda människor att skriva ned för att undervisa om frälsningens väg. Bibeln talar till hela vår tro, inte bara moralen och delar av trosbekännelsen.
Fader Alcabal säger i intervjun att Jesu ord i Matteus 19 är ”relativa” och måste underställas ”urskiljning”. Vi tvivlar inte på Jesu ord, menar Alcabal, men vi vet inte exakt vad han sagt. Ordet i evangeliet måste förstås i sitt sammanhang och att det riktade sig till vissa personer. Uttalandet kommer sju månader efter encyklikan Amoris Laetitia som är kontroversiell eftersom den bland annat ser ut att öppna för civilt frånskilda och omgifta att ta emot den heliga kommunionen.
Många kyrkliga stiftsdomstolar – kyrkliga tribunaler – dignar numer under bördan av ansökningar om ogiltigförklaringar av kyrkligt ingångna äktenskap. Det är Skriftens ord som är grunden. Om inte uppenbara brister i makarnas samtycke kan bevisas (lögn om tidigare äktenskap, förtigande av oförmåga till fortplantning på grund av medicinska ingrepp, till exempel) är makarna bundna genom det förbund Gud upprättat mellan dem som fria och döpta personer. Äktenskapet är ett sakrament och inte en social konstruktion även om äktenskapen i den gudomliga planen är till för makarnas bästa och för samhällets uppbyggnad. Troheten i äktenskapen skyddar barnen och hela samhället från inre upplösning.
Fader Alcabal menar inte att hans uttalande drar Jesu ord i tvivelsmål utan i en process av urskiljande. Han hävdar i själva verket något i motsats till förre prefekten för troskongregationen, kardinal Gerhard Müller, som sagt att Jesu ord är tydliga och klara och att ingen makt på jorden kan ”åtskilja det som Gud sammanfogat” i äktenskapets sakrament. Fader Alcabal säger nämligen att ”evangelierna är skrivna av människor för människor och tas emot av Kyrkan som består av människor”. Här går en skiljelinje som måste uppmärksammas. Som katoliker står vi inför ett val.
Det är inte relativism, menar Alcabal, utan ett urskiljande av vad Jesus menat. Exakt vad han sagt vet vi inte eftersom vi inte har ”några inspelningar från den tiden”.
Den här kommentaren är inte resultatet av nyvunna insikter i exegetisk forskning utan är tydlig upprepning av mångas påståenden redan under 1800-talet. Man behöver bara tänka på Ernest Renan (1823 - 1892) och hans bok Jesu liv från 1863 (översatt till svenska samma år!). Renan, och andra, använde sig av litteraturkritiska metoder och analyser.
Också i Pius XII:s encyklika Divini Afflante Spiritu, (DAS) 1943, pekar på felaktiga uppfattningar om Bibeln. Bibeln är Guds Ord och helig för oss alla i Kyrkan och dess uttolkande kan bara ske genom den Helige Ande och det apostoliska ämbetets tradition. Eftersom Skriften är den mest dyrbara källan för läran om tron och moralen har ”hon [Kyrkan] tagit emot den oförändrad av apostlarna och med största uppmärksamhet försvarat den från falsk och förvrängd tolkning och använt den som ett medel för själarnas eviga frälsning” (DAS, 1).
Hur Skriften kan tolkas och förklaras är Kyrkans ansvar och uppgift. Andra Vatikankonciliets Dei Verbum säger: ”Apostlarnas efterträdare får därmed uppdraget att i sin förkunnelse troget bevara, utlägga och kungöra Ordet i det ljus sanningens Ande ger dem. Därav följer att Kyrkan inte får visshet ifråga om allt som har blivit uppenbarat genom Skriften allena. Båda, Skriften och Traditionen, bör därför i samma fromhet och vördnad tas emot och hållas heliga.” (DV II:9). Också Pius XII: s Divini Afflante Spiritu, 1943, hör till Kyrkans undervisning om tolkningen av den Heliga Skrift, citerad här ovan.
Kyrkan uttalar sig genom sin fastställda undervisning i konciliernas och i uttalanden från Magisterium. Samtidigt stöder Magisterium den exegetiska forskningen av de bibliska böckerna som tillsammans med den apostoliska successionen ger auktoritet åt den kyrkliga tolkningen. Ingen kan påstå att Kyrkan försvårar eller hindrar modern forskning i de bibliska källorna.
Det finns två olika vägar att nå fram till en avgörande tolkning. För det första: Gud själv har inspirerat de heliga författarna och deras ord är därför att uppfattas som uttryck för Guds undervisande och frälsande makt. Kyrkan läser och mediterar därför oupphörligt Guds Ord i den Heliga Skrift.
Den andra vägen är att studera de bibliska skrifterna som litteratur eller historiska dokument. Exegeter kan då klarlägga samband mellan tidstypiska, kulturbestämda, mönster och trossatserna, det vill säga den katolska doktrinen, vilket förefaller vara vad fader Arturo vill göra.
Han kommer in på ett spänningsområde mellan den moderna litteraturforskningens principer och fundamentalteologin. Hur kan någon då med säkerhet säga sig vara helt trogen Kyrkans tradition och tolkning? Är man trogen Kyrkan eller inte? Alla ställs inför ett val. Katoliker som inte ställer sig under påvens auktoritet utan väljer annan tolkning gör sig skyldiga till schism. Om påven ändrar tidigare lära måste katoliker acceptera och lyda påven i de fall det gäller tron eller moralen, eller båda tillsammans.
Men kan den helige fadern göra det, om det strider mot Skriften som måste läsas och förstås i ljuset av Uppenbarelsen, och inte i ljuset av en viss tids kontext? Kan en ordensgeneral göra det?
Det blir en läromässig konflikt om den exegetiska forskningen ställer sig utanför traditionens kontinuerliga undervisning. Det troende folket saknar då den ledning de behöver för sin kallelse i världen. I sin mest tillspetsade form skulle man kunna säga att läran om Jesu mänsklighet och gudomlighet i en och samma person av en del forskare inte ansågs ha tillräckligt stöd i Skriftens uttryck. Så var till exempel fallet med prästen och författaren Ernest Renans bok Jesu liv (La vie de Jésus) från 1863, som redan nämnts. I den boken framstår Jesus som människan Jesus från Nasaret, men inte som Faderns Son som antagit mänsklig natur.
För katoliker var det så nära hädelse man kunde tänka sig och en stor upprördhet spred sig i hela Kyrkan. Boken lästes också i det protestantiska Sverige som redan upprörts över Viktor Rydbergs verk Bibelns lära om Kristus (1962), som förnekade Jesu gudom och förkastade läran om Guds treenighet. Rydberg (1828 - 1895) och Renan tycks ha studerat samma källor och kommit till i princip identiska resultat.
Läran om Jesus som den universelle Frälsaren förlorade sin övernaturliga betydelse och både tron och moralen kom att läggas i människornas egna händer. Människan blev måttet på Gud, inte tvärtom. Moderna teologer ville gå vidare och finna nya vägar för att nå människor.
Svagheten i att gå från den av Gud inspirerade Skriften till den av kulturen och de litterära mönstrens poetiska uttryck är att vissa uttryck är så dyrbara att ingen vill ändra deras innebörd, till exempel Johannesevangeliets ”Den dagen skall ni förstå att jag är i min Fader och ni i mig och jag i er” (Joh 14:20). Eller ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig” (Luk 22:19). Vem skulle vilja säga att dessa ord bara är vackra poetiska uttryck, typiska för den judisk-grekiska andliga kulturens rikedomar, och närmast riktade till sin egen tids människor, genom de tolv apostlarna?
Antagligen ingen kristen människa! Svenska humanister, till exempel Alvar Ellegård (1918 – 2008, professor i engelska i Göteborg), menade att det var Paulus som ”uppfann” kristendomen och byggde den på en mytisk Jesus som levt flera hundra år före vår egen tidräkning. Icke kristna lärda kan gå så långt att de hävdar att Jesu person aldrig funnits men, som Voltaire, hävda att ”världen” och ”människorna” har behövt ”uppfinna” honom.
Vi kan inte bortse från att dagens andliga ledare också formats av sin tids sekulära författare och pedagoger. Det kunde vara Marx och Hegel. De kunde också vara Roland Barthes (1915 - 1980) och Jacques Derrida (1930 - 2004), ledare inom dekonstruerandet av västerländsk metafysik, Michel Foucault (1926 - 1984), ledande inom synen på kolonialismen och globaliseringen, Noam Chomsky (f 1928) nydanare inom lingvistiken.
Alla har de del i det stora intellektuella förändringsklimatet i västvärlden under andra halvan av 1900-talet, alltså den period då dagens andliga ledare formades. Alla dessa författare finns med i bakgrunden för den teologiska utvecklingen under samma tid. Det som behövts under hela denna intensivt produktiva tid var en syntes mellan modern filosofi, sociologi och psykologi å ena sidan, och en teologi som kunde stå i kontakt med den värld som skulle ta emot Kristi evangelium på ett nytt sätt, å andra sidan. Det var så Andra Vatikankonciliet fungerade historiskt.
Aquinas gjorde det på sin tid: ett försök till syntes mellan Aristoteles och Bibeln.
Alltså: Alla kristna, och säkert fader Alcabal också, tror som Skriften säger, att ”Jesus är Livets bröd”, att ”Jesus är vägen till den yttersta frälsningen”. Men har Han verkligen sagt det?
Varför skulle han då, som i intervjun, ifrågasätta den bindande kraften i Jesu ord i Matteus, ”Det Gud sammanfogat får människan inte skilja åt”? Varför just på detta område och inte på andra? Vad kan man förvänta sig på andra moderna områden som genusideologin och samkönad sexualitet? Vilka moderna ”kilar” i katolskt tänkande har inte redan skjutits in i seminarierna och i de ”katolska” skolorna? Genusteorierna som vi ser som en modern agenda i dag är en verklig fara för Kyrkans förkunnelse av evangeliet om man ser till konsekvenserna av en sådan i grund och botten dualistisk människosyn, där kropp och själ skiljs åt.
Det konkreta pastorala problemet är just skilsmässorna och försöken att ogiltigförklara ingångna äktenskap, genom en missriktad barmhärtighet. Ty det kan aldrig vara barmhärtigt att leda själarna till synd och skuld i förhållande till Guds uppenbarade Sanning. Kyrkan måste själv omvända sig och göra bot och visa andra vägen till försoning med Gud och med Kyrkan som är Kristi kropp. Det hör till den svåra omvändelsen att inte vilja – av mänskligt hänsynstagande – förkunna eller förmedla en falsk barmhärtighet.
Kyrkan har inte makten att upphäva eller bryta det som Gud bundit. Om man då, som fader Abacal, ändå vill antyda, eller skapa, nya förutsättningar för att ge kristna friheten att skiljas och kanske gifta om sig, och om samvetet tillåter, delta i kommunionen, kan man, som han, ifrågasätta om Jesus faktiskt uttalat dessa för alla hittills gällande ord och säga, med honom, ”Vi har ju inga banduppspelningar och kan inte med säkerhet säga att han faktiskt sagt det som Johannes skrivit”. Då måste man ju, med honom, i ärlighetens namn tillägga att vi inte har några bandinspelningar överhuvudtaget och därför inte kan veta vad Herren har sagt.
Tyvärr finns en likhet mellan jesuiternas nye general, fader Abacal, och påven Franciskus själv, också han jesuit, att föreslå nya betraktelsesätt – ”utan att ändra i läran” – och uppmana till nytänkande. Just dessa nya ”paradigmskiften” har orsakat stor oro och förvirring i Kyrkan. Fader Abacals uttalande i intervjun känns igen i påvens många uppmärksammade yttranden som fått stå obesvarade.
Resonerar vi som fader Abacal, eller som Ernest Renan och många andra i ”den moderna tiden”, kan vi ju lägga hela Bibeln i samma korg som Homeros och Vergilius och Cicero och alla andra stora författare, från alla kontinenter och kulturer. De ingår i den mänskliga kulturens rikedomar och vittnar om människan, men inte mer. Här behövs ett varningens höjda finger!
Sådana tankemönster förvärldsligar till slut det utomvärldsliga i den Heliga Skrift. Det relativiserar både tron och moralen. Kyrkans enhet går förlorad. Det får inte ske, ty Jesus befaller: ”Ni skall alla vara ett så att världen skall tro!”
Om man som andlig ledare uttalar sig på ett sätt som sårar våra djupast liggande förhoppningar och tro, men tycker att det inte skadar utan uppmanar till nytänkande, då kallar jag det arrogans. Okänslighet för de sår man vet att man åstadkommer, är arrogans. Det är inte katolskt att såra för att göra gott. Om det sedan också visar sig vara schismatiskt är det än värre, det är frestelser till avfall. Moderniteten kan visa sig vara allvarlig heresi.
Räcker då ett varningens försiktigt höjda finger? Låt oss be för jesuitordens nyvalde general, fader Arturo, att jesuitorden under hans ledning får glädjen att förkunna Herrens sanna budskap i den värld som ”inom sig kanske bär fröet till sin egen undergång” (bön i Laudes, tisdag vecka 5 i påsktiden). Alla krafter för det goda behövs. Vi lever alltid i en farlig tid. Djävulen är emot oss och kämpar för sina planer.
Kanske fader Arturo, mer än vi anar, med ”största noggrannhet och vördnad för Skriften utforskar betydelsen i varje uttalande i Skriften” på det sätt Kyrkan anbefaller alla bibelforskare (se Divini Afflante Spiritu, 15). I så fall kommer det gudomliga budskapet att bli än tydligare för oss. Sanningen segrar alltid, det är vår tro! Men fader Arturo måste också övertyga oss att det han säger inte är påverkat av den världsliga forskningens resultat utan av den Helige Ande som bistår Kyrkan i hennes sökande efter Sanningen som befriar!
Diakon Göran Fäldt
