Ofelbar lära – sexualitetens etik

Fader Ray Atwood har gett en begriplig bakgrund (se Kristus ‘lärde som en som har auktoritet’, och det måste Hans kyrka också ha) till den auktoritetskris som följde på utgivningen av encyklikan om regleringen av barnafödslarna, Humanae Vitae 1968.

Hans slutsats är att de kraftiga invändningarna, som ändå inte var representativa för biskoparna, kunde ha undvikits om de båda påvarna, nu helgonförklarade, Johannes XXIII och Paulus VI, hade kommit ut tidigare med förklaringen kring p-pillret och andra metoder, och jämförde med påven Pius XI som med Casti Connubii encyklikan om äktenskapet 1930 varit snabbt ute och besvarat den fråga som avgjorts av anglikanerna samma år och som överlåtit det moraliska ansvaret för regleringen av födslarna till de gifta paren själva utan kyrkligt bindande lära.

Fader Atwood är alltså kritisk mot dröjsmålet från påvarnas sida, och framför allt Paulus VI, men inte i sak. Han skrev i sin artikel: ”Så som läran framställs i Katolska kyrkans katekes är den klar:

Användandet av spiraler, kemiska produkter (p-piller) eller äggledarligationer för att förhindra konception att ske som följden av sexuellt samlag… strider mot den öppenhet för fruktsamhet som hör till äktenskapet, och också mot den äktenskapliga kärlekens inre sanning (2370; jfr samma paragraf i den svenska, godkända Katolska katekesen, övers, anm.). Födelsekontrollen har alltid varit, och kommer alltid att vara, ett ont i sig självt”.

Jag tror personligen att resultatet ändå blivit detsamma om encyklikan kommit ut direkt efter konciliets avslutande. Det som skiljer tiden kring Pius XI och Casti Connubii och konciliet är att många tunga namn inom moralteologin inte direkt invände mot läran om den äktenskapliga aktens betydelse men i stället hävdade att samvetet inte var förpliktat att av lydnadsskäl acceptera vad läroämbetet sagt i sin undervisning, Många katoliker var alltså redan påverkade av den ”nya teologin” och ville anse sig fria i förhållande till Magisterium.

Utsagorna i Humanae Vitae, särskilt den normativa satsen i § 12 ”att människan inte har rätt att bryta sambandet mellan den förenande och barnalstrande aspekten av den äktenskapliga akten”, måste dock av dem som kallar sig katoliker betraktas som ofelbar lära.

Kyrkan lär att påvarna, som S:t Petri efterträdare och Kristi Ställföreträdare på jorden, är ofelbara när de uttalar sig i tros och moralfrågor.

Budskapet och normen i Humanae Vitae är bindande för det katolska samvetet eftersom det måste betraktas som exempel på läran om påvarnas ofelbarhet i centrala frågor i tron och moralen. Fader Atwood ifrågasätter på intet sätt normen i encyklikan men beklagar att kontroversen blivit till skada för Kyrkan och att den enligt hans mening kunnat undvikas. Vår slutsats bör då vara:

Sexualitetens etik enligt Humanae Vitae av Paulus VI är  ofelbar lära.

diakon Göran Fäldt

Läs ochså: Kristus ‘lärde som en som har auktoritet’, och det måste Hans kyrka också ha