Giftermålen under katolsk tid i det medeltida Sverige

Den förste katolske ärkebiskopen i Sverige var Stephanus 1164 och den siste katolske ärkebiskopen, Jakob Ulvsson, som efterträdde ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstierna.

Ärkebiskop Jakob studerade i Rostock och vid universitetet i Paris, blev kanik i Uppsala 1465, diakonvigdes och prästvigdes i Rom 1466. Han utsågs med påvligt tillstånd till ärkebiskop i Uppsala 1469, vigdes i Rom 1470 och mottogs samma år högtidligt i Uppsala. Av olika skäl avsade han sig ämbetet 1515 och avled 1521. Efter brytningen med Kyrkan i Rom kom Olaus Magnus (1480 - 1571) att vara ärkebiskop av Uppsala i exil till sin död i Rom.

De ärkebiskopar som i senare tid utnämnts som ärkebiskopar i Uppsala utgör en ny obruten följd i anslutning till Augsburgska trosbekännelsen och har aldrig föreslagits eller utnämnts av påven och den Heliga Stolen i Rom. De är alltså biskopar i sin egen kyrka.

Vår egen biskop, och kardinal, Anders Arborelius är enda bärare av den apostoliska successionen i Sverige idag. Han är biskop av Stockholm men inte ärkebiskop.

Efter ärkebiskop Olaus Magnus har det alltså inte funnits katolska ärkebiskopar, vare sig i exil eller i Sverige. Ärkebiskopsvärdigheten, med dess offentliga insignier, har inte fortsatt obrutet efter riksdagen i Västerås 1527 och Uppsala fria kyrkomöte 1593 (jfr Peter Olausson, Sveriges historia från forntid till nutid, Ordalaget, 2023) utan återupptagits senare efter katolska förebilder under längre tid. De första kyrkoledarna i det samfund, som senare skulle kallas Svenska kyrkan, kallades efter tysk modell intendenter.

De yttre tecken biskoparna i dagens Svenska kyrka bär offentligt ser för den oinvigde ut som de katolska. Det är i den meningen vilseledande för invandrade katoliker i Sverige som tack vare de yttre tecknen uppfattar Svenska kyrkan som den katolska kyrka de lämnat i hemlandet, om än med vissa skillnader av kulturellt slag. Det kan vara ytterligare vilseledande om invandrade katoliker ser Svenska kyrkan som en ”modern katolsk kyrka”.

De särdrag som är offentliga i Svenska kyrkan visar dock att den inte är en lokal kyrka inom den katolska universella kyrkan. Svenska kyrkan har både män och kvinnor som gifta präster och biskopar som kan vara antingen män eller kvinnor. Både manliga och kvinnliga präster kan vara skilda och omgifta och upprätthålla sina ämbeten. Den nuvarande ärkebiskopen av Uppsala gifte sig, fick familj, skilde sig och gifte om sig utan att vara änkeman och personifierar som sådan i folkets ögon den moderne svensken och den moderna svenskan. Allt detta visar att den katolska tron och moralen inte finns i den protestantiska Svenska kyrkan.

Om man då från Svenska kyrkans sida hävdar att den nuvarande ärkebiskopen är Svenska kyrkans 71: a ärkebiskop i obruten följd, kan man bara förstå det som att titeln och begreppet ärkebiskop är desamma sedan Stephanus tid fram till idag. Innehållsligt, och sett till den kyrkliga auktoriteten, kan man dock inte hävda en obruten tradition.

Fram till tiden kring reformationen i Sverige på 1500-talet har alltså de kyrkliga lagarna varit gällande för äktenskaps ingående och arvsrätten under flera hundra år. Efter brytningen med Kyrkan i Rom försvinner stegvis den sakramentala synen på äktenskapet som för Katolska kyrkan fastställdes vid konciliet i Trient 1562 - 1563.

Det utgör en förklaring till de olika uppfattningar som idag diskuteras om brudöverlämnande vid kyrkliga vigslar i de evangeliska kyrkorna som nu är en fortsättning på den tidigare svenska lutherska statskyrkan. De har egentligen ”ärvt” både den äldre katolska seden och den moderna lutherska seden utan ”överlämnande”, och vill av jämlikhetsskäl gärna se den som ”normerande”.

En debatt om brudens överlämnande av sin far till den väntande brudgummen vid vigseln har som många nu uppmärksammat livligt tagit ställning för den moderna jämlika formen av intåg i kyrkan vid vigseln. För en del verkar det som om det fanns en "svensk" enhetlig syn på denna frivilliga form. Under katolsk tid i svensk medeltid reglerades inte överlämnandet i de olika landskapslagarna. Det grundläggande var att relationen mellan de två och att formerna för vigsel "överensstämde med den kyrkliga doktrinen, att mannen i äktenskapet är kvinnans huvud liksom Kristus är Kyrkans huvud", skriver Elsa Sjöholm i "Sveriges Medeltidslagar" (Institutet för rättshistorisk forskning, Lund, 1988).

Däremot har Kyrkan i Sverige under katolsk tid inte infört egna formföreskrifter utan i stort övertagit den romerska rätten. Då kan man möjligen säga att "seden" att fadern överlåter dottern till brudgummen vid den kyrkliga vigseln är en kvarleva av att "kyrklig välsignelse bara kunde ges åt äktenskap, där ett avtal upprättats mellan parterna och där kvinnan fördes till brudgummens hem under publika former" (Sjöholm, op.cit., s 111, min understrykning).

Det står klart att Kyrka och värdslig överhet under medeltidslagarnas tid "gått samman när det gäller formerna för äktenskaps ingående i västerländsk rätt", skriver Sjöholm (jfr s 118). Särskilt intressant är att Kyrkan grundade sina rättigheter och skyldigheter på "hennes uppfattning av äktenskapet som ett sakrament" (s 118), vilket visar att sakramentsuppfattningen alltid funnits i Kyrkan långt innan den dogmatiskt förklarades under konciliet i Trient 1562 - 1563.

Historien om giftermålen under katolsk tid i det medeltida Sverige har alltså mycket att lära oss om den nu så livligt diskuterade frågan om en fars överlämnande av sin dotter som brud till den väntande brudgummen vid vigselceremonin.

diakon Göran Fäldt